Egoist, javisst!
Det kom som ett slag. Aldrig har jag hört något liknande, speciellt inte från min egen mor. "Du är så egoistisk!" VA, JAG? Ingen har någonsin sagt kallat mig egoist förut, åtminstone inte vad jag kan minnas. Jo, det har förresten hänt 1 gång, men då fick jag även höra en del annat trevligt på köpet. Den gången tog jag det inte så hårt, men nu börjar jag nästan bli rädd för att dessa svidande ord är sanning. Hon menar alltså att jag alltid talar om mig själv och inte verkar bry mig om annat. Det enda jag sa kan ha varit något i stil med: "Åh, jag måste färga håret, jag ser förjävlig ut!". Vilket sorgligt nog också är sant, det ser förjävligt ut. Det är möjligt att jag går runt och påpekar detta alltför ofta, men detta kan inte hjälpas då jag har haft beslutsångest i flera år angående vilken färg jag ska välja. Tar jag ljusbrun blir det kolsvart, tar jag mahogny blir det illrött osv osv. Som tur är ändras färgen till det bättre med tiden, men i början är det knappt så att jag vågar visa mig offentligt.
Så nu står jag alltså inför ett svårt val: Antingen tar jag en färg som jag redan innan vet kommer bli dålig, eller också väljer jag en färg jag aldrig provat förut och hoppas på att det finns en Gud där någonstans där uppe.
Vad skulle du ha gjort?
