U

Jag förlåter och önskar honom ett lyckligt liv.

jag vet inte hur viktigt det är
att få veta sanningen
längre
vet inte om det är viktigt
att veta någonting alls

om allt var lögn
eller äkta känslor
vad spelar det för roll

det är meningslöst att ens försöka
och skadan är redan skedd

vad kan jag göra
mer än att vänta in
nästa arm att falla i
nästa själ att drunkna i
för att sedan aldrig riktigt bli mig själv
den gången heller

kanske helst skulle födas på nytt
för ärren finns kvar
hur lite jag än bryr mig
kommer de alltid sitta där och skava
och jag kommer få leva vem vet
kanske resten av mitt liv
med en känsla av att jag inte dög för dig

fast jag egentligen vet
ja just det
vem som förlorade

om man nu ens kan kalla det så

men kalla det va fan som helst
det är ändå en känsla och den har funnits
den finns hela tiden
varje dag
gör avtryck i varje steg
vart jag än vänder mig

vill bara att den ska försvinna
så jag kan bli fri

jag tar ett steg varje dag
och kanske är det inte så farligt som jag tror
det känns som att livet väntar
och jag är kär
bara i tanken

Jag bloggar inte längre. Det finns kanske inte så mycket att skriva. På dagarna gör jag nästan allt förutom just det jag borde göra och får dåligt samvete för det jag gör och allra mest för det jag inte gör.

behöver något som gör mig glad

och det känns nästan som att det regnar

Idag föll den första snön. Och då dröjer inte längre än några sekunder innan det slår till. Igen. Kanske har jag mått för bra nu på sista tiden. Jag har nog helt enkelt glömt bort hur det känns att inte vilja vakna nästa morgon bara för att slippa allt det där som tynger en så mycket att man nästan inte vet vart man ska ta vägen.

Den första snön föll idag och som alla andra gånger den första snön fallit så känns det som att den aldrig har varit så äcklig, blöt och kall som i år.

För två år sedan var jag ungefär en timme från att förlora min plats på skolan jag valt. När jag sedan fick beskedet att platsen inte hunnit tilldelas någon annan blev jag lättad. Lättad och glad att jag inte gjort mitt livs största misstag. Ett år senare var jag helt övertygad om att det enda riktiga var att byta inriktning. Då skulle jag slippa allt det där.  Men så var självklart inte fallet och så blev det heller inte. Jag stannade kvar på samma plats och bet ihop ett år till.

Nu står jag här igen. Har precis börjat trean. Mitt intresse och engagemang är detsamma. På botten. Precis som för två år sedan. Jag vet inte exakt vad det är som fått mig att ljuga så för mig själv, men jag känner igen känslan som för tredje gången infunnit sig. Ångest. Och ibland är den så fruktansvärd att jag nästan inte tror att jag kommer att klara det. Men som alla säger så har jag klarat det i två år nu. Och nu är det bara ett år kvar. Visst låter det ganska klokt det de säger. Men jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: har det verkligen varit värt det?

Denna fredag vaknade jag alldeles för tidigt. Jag tror att det har blivit för mycket sömn för mig den senaste tiden, om man nu kan se det som något negativt. Det är trots allt ganska skönt att gå upp klockan fem och äta frukost och sedan kunna gå och lägga sig igen. Bara för att man inte har några tider att passa. Men heter man Elin blir man rastlös ganska snabbt och skulle helst se ett fullbokat schema redan från klockan 10. Det känns lite lagom tidigt sådär.

Denna gråa fredag bjuder på regn och blåst. Jag vågar inte gå ut! Men inte är jag bitter för det. Faktum är att livet ser ovanligt ljust ut för tillfället. Sommaren är på ingång och det känns nästan som att jag kan börja förstå att jag faktiskt inte ska tillbaka till skolan förrän i augusti. Lägenheten är vår och trång som en skokartong men perfekt och med ett alldeles  fantastiskt läge. Igår tog min sommar en drastisk vändning och inom några sekunder var jag lite lite skakigare, lite gladare och några slantar rikare. Bara sådär! Åt helvete med sommarjobben jag aldrig fick. Låt någon annan sitta under ett parasoll halva sommaren och sälja belgiska jordgubbar för svältlön. Som en reaktion på detta är sommarens finaste klänning på väg hem till mig efter en mycket hektisk jakt. Och det blev dyrt. Äckligt dyrt. Men vad gör det om hundra år? Eller på måndag när den ligger där i brevlådan och bara skriker efter att bli använd. Den är blommig och den är Elin och den åker på så fort solen kikar fram. Som om inte detta vore nog har Siri fått ungar! Två stycken söta små varelser som krälar runt och piper så fort man lyfter upp dem ur korgen. Om någon är intresserad av en grå/vit eller en svart liten krabat med små räder över huvudet och med tassar som inte är större än nageln på ett lillfinger och med rosa tunga och nos, hör av er. Vi har som sagt två.

Framåt kvällen blir det dans och drinkar och puss på pojkvännen som spelar på stället för första gången. Jag är pepp och kvällen kommer bli fin och den inleds hemma i min skokartong. Bara en sådan sak liksom! Livet är vackert och jag vill aldrig sluta känna så här. Nu ska jag dricka kaffe..igen.

Och förresten, det där med sommarjobbet var inte riktigt sant. Jag är fortfarande väldigt bitter på att han aldrig hör av sig och skulle kunna göra nästan vad som helst för att sitta under det där parasollet en varm sommardag och sälja belgiska jordgubbar för pengar som kanske inte är stora, men stora nog att öveleva på. Men det blir din och min lilla hemlighet.

Jag vet att jag inte borde ha blogg. Skriver alltför sällan och när jag väl gör det blir det oftast väldigt dåligt. Men det finns mycket som är dåligt. Varför fokusera på det när det finns saker som är bra? Solsäsongen har börjat. Äntligen har Elin en sysselsättning. Mellan klockan 12 och 16 gör den sig som bäst och då finns inget som kan stoppa mig från att ägna mig åt min nya hobby. Förutom molnen på himlen förstås, som numera är min största fiende. Död åt moln. Och död åt mannen som blåste mig på sommarjobb. En arbetslös sommar kommer att sluta med hudcancer för min del.

klockan var 13.45
bara för några minuter sedan
och jag kan fortfarande inte förstå det

jag blir nästan lite stolt
inte för att jag klarat matte B
utan för att jag inte förtjänar det
ett dugg

logga in. logga ut.