Konsten att svamla, ty den är.
Som vanligt på onsdagar tvingas jag åka långa vägar för att enbart ha en lektion. Det värsta med detta är nog ändå att resten av min klass inte har någonting på schemat, vilket betyder att de är lediga. En lagom sur sak i mitt så lagom sura liv.
Är det någonting jag behärskar så är det konsten att svamla. Inte alls svårt. Det gäller bara att kunna prata om alla möjliga saker utan någon direkt anledning. Det saknas dock ofta kvalitet i dessa uttalanden. Meningarna blir lätt osammanhängande och för att inte tala om alla dessa internskämt som har tendens att slinka med. Inte så intressant för den utomstående i konversationen. Detta fenomen inträffar ofta under möten med högt uppsatta. Att det däremot händer i skolan är dessvärre ett problem. Jag var beredd på det värsta och fick även uppleva det. Mitt i klassrummet står jag med uppmärksamheten riktad mot mig. Det började bra - "Pablo Picasso var en spansk konstnär som..." Sedan minns jag ingenting! Och tur är väl det, för jag fruktar det värsta.
Jag minns åtminstone klassens uttråkade miner.
