U

Som sann pessimist börjar jag tidigt att räkna ner sommarens sista dagar. Jag märker direkt när brännan tunnar ut och att solen inte alls skiner lika strakt som tidigare. Men det är först nu jag börjar förstå vad detta egentligen kommer att innebära. Det är då ångesten smyger sig på.

Sommaren har varit fantastisk. Utan tvekan den bästa i mitt liv. Jag är livrädd för den kommande tiden. Inte bara för att skolan kommer att bli riktigt tung, utan främst för mörkret, regnet och kylan. Jag klarar verkligen inte av det och skulle helst av allt gräva en grop för att hoppa ner i och täppa igen. Där skulle jag stanna tills höst och vinter passerat. Ovetande om hur grå världen faktiskt är. Det är en obeskrivlig känsla och jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå.