U

Måndagen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Jag kan se mörkret falla över den tidigare så stjärnklara himlen och dimman lägga sig som ett tjockt täcke över de kala hustaken. Det sista var inte riktigt sant, men funkar för stämningens skull. Nu är veckans värsta dag förbi och saker och ting kan bara gå i en riktning. Framåt och mot det bättre.

Den enda gången då jag kan tillåta mig själv att känna mig fullkomligt normal är efter ett avsnitt av Outsiders på kanal 5. Säga vad man vill om mig, men jag har varken torgskräck eller fobier mot vattenledningar eller gamla tanter. Jag vågar gå ut på gatan utan att bli livrädd för att råka skada en gammal försvarslös tant. Det är till och med så pass att jag kan duscha ensam utan någon som sitter utanför och håller mig sällskap trots alla otäcka vattenledningar som är placerade lite överallt i ett badrum. Som att inte detta vore nog: jag klarar dessutom pressen att hämta tidningen på morgonen i risk för att någon skulle få syn på mig. Detta är dock ingenting jag behöver oroa mig för då madre y padre real vanligtvis brukar ta hand om denna syssla. Jag nöjer mig med att läsa det värdelösa bladet helt befriat från skvaller och nöjesnyheter.

Skämt åsido, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de individer som lider av dessa problem. Fobi för gamla tanter innebär fobi mot en fjärdedel av jordens befolkning (med risk för en viss överdrift). Att inte klara av vattenledningar och rör av olika slag kan vem som helst räkna ut leder till en del problem i vardagen. Det gäller att skaffa sig en man som är villig att sitta utanför duschen och, precis som både jag skulle ha uttryckt mig och personen i fråga uttryckte sig, hålla en dialog. Och med det här inlägget kommer jag i fortsättningen att klassas som ännu mer outsider, och inte alls "fullkomligt normal" som jag tog mig vatten över huvudet och skrev ovan. Men en gång O2 - alltid O2.