U

Det här med att dra på sig löparskorna en lördagskväll för att genomlida en runda i snö och blåst, är det värt allt besvär? Om vi bortser från att det är lördag så kanske det är det. I min familj tycks dock veckodagarna inte spela någon större roll då mor och far är lite utav entusiaster vad det gäller träning. Jag själv har haft mina bättre perioder. Det är otäckt lätt att tappa lusten och motivationen till att ge sig ut ofta. Har man väl brutit mönstret är det inte heller lätt att komma igen. Jag vill påstå att mycket har med skolan att göra, för det var efter skolstarten det hela började gå utför. Detta i kombination med dåliga benhinnor och diverse krämpor kunde i stort sett bara gå åt ett håll - i detta fall åt skogen.

Det underliga är att hur skönt det än må vara att inte träna så är det någonting som fattas, åtminstone för mig. Faktum är att det inte finns mycket som slår känslan av att komma hem efter en lång springtur för att sedan kasta sig in i den varma duschen. Känslan av att vara i from är fantastisk på alla sätt. Vad som däremot är mindre roligt är tanken på att en gång ha varit i väldigt god form men lyckats tappat allt. Jag ska inte överdriva genom att påstå att så är fallet, men nog märks vissa skillnader. Men kondition är en färskvara som kräver disciplin och ork. Jag är inte den som ger upp i första taget och tänker därför ge mig ut om exakt 5 minuter, eller rättare sagt så fort jag publicerat detta inlägg och hunnit dra på mig mina snygga löpartajts. Sedan stundar en visit hos F.