U

Pappas tjat och hemmagjorda teorier om amalgamförgiftning tar död på mig. Likaså blåsten utanför mitt fönster och de små regndropparna som slår mot glaset. Lugnet är outhärdligt och jag blir rastlös alltför tidigt även idag.

Med kaffet inom räckhåll och framför en skärm som visar blogg.se får denna dag en ganska trevlig uppladdning. Ska sanningen fram så hade jag inget bättre för mig, vilket är den enkla orsaken till att jag hamnade här. Men självklart finns det en anledning till att jag har blogg och i det här fallet är denna att jag faktiskt tycker om att skriva. Resultatet går att diskuteras, men ingen är tvingad till att läsa. Så den som sitter och läser detta och tänker precis som jag; att jag mest publicerar pinsamt dåliga och meningslösa inlägg som ingen egentligen bryr sig om innehållet i, kan jag bara skratta åt. Vem är det egentligen som slösar tid?

Texten ovan är ej riktad till någon speciell, även om det kanske kan låta så. Vad jag försöker säga är att jag vet att jag inte skriver vidare intressanta saker. Men ärligt talat, hur är detta möjligt i det liv jag lever nu? Livet kretsar i stort sett bara kring att överleva skolan och de återstående åren som minderårig. Just nu lever jag för framtiden i både större och mindre perspektiv. Visst längtar man till den kommande sommaren något otroligt, men vem kan undgå att längta ännu mer till den dag då man med studentmössa på huvudet avslutar sin treåriga gymnasieitd? Många säger att man ska leva i nuet, vilket jag håller med om till hundra procent. Ändå tvingas man i tidig ålder till att göra val som i många fall har stor betydelse inför framtiden. Det är meningen att man ska veta vad man vill och vem man är, trots att detta är omöjligt då man har upplevt löjligt lite för att ens kunna uttala sig om saker och ting. Vad innebär egentligen det där läkaryrket som man blivit formad till att vilja satsa på? Sommarjobb ska helst stå klart i februari, om inte redan året innan. Och "den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar" vilket i det här fallet innebär en sommar helt utan ekonomiska tillgångar och Lidls ravioli under tre månader.

Nu skiner solen. Jag funderar på att gå ut för att ta en promenad. Det är trevligt, vilket jag inte tycks vara ensam om att tycka längre. Ikväll stundar en trevlig sammankomst och jag kan knappt vänta på att entra den blå sketbussen för att färdas till stora staden igen. Det blir förhoppningsvis en riktigt bra kväll och jag kan bara hoppas att alla har möjlighet att komma. Nu ska jag låta solen skina och invänta stormen som sägs tillta idag. SMHI varnar, gott folk. Gå inte ut!