U

En på flera sätt deprimerande dag är på god väg att gå mot sitt slut. Jag tror fortfarande inte att jag har fattat att lovet är över, eller åtminstone inte vad det kommer att innebära under de kommande veckorna. Jag är inte redo än, det är inte mer med det va. Jag är definitivt inte i det rätta skicket för att överhuvudtaget orka upp på morgonen och det värsta av allt är att denna extrema trötthet innebär att jag blir ofrivilligt osocial. Det finns inget värre och jag vet inte vad jag ska göra åt det förutom att möjligtvis gå och lägga mig tidigare om kvällarna. Hur detta ska gå ihop är jag dessvärre osäker på med tanke på att jag inte landade förrän klockan kvart i 6 idag. Är det då meningen att man ska hinna ha ett liv vid sidan av detta? Att inleda den första skoldagen med att komma hem sist av alla i familjen känns rent ut sagt förjävligt på alla sätt.

Jag är medveten om att det enda jag gjort hittills i det här inlägget är att klaga över hur jobbigt allting är och hur skit det känns. Kanske är det tillfälligt, det är i alla fall vad jag vill tro. Det går åt så otroligt mycket energi till att tänka negativt. Så jag slutar nu. Tvärt.