U

Det är komiskt hur vissa saker kan komma att förändra ens liv eller åtminstone ens tankegång. Vissa händelser och framför allt möten med personer rensas naturligt ut ur hjärnan utan minsta eftertanke. Skulle man få syn på personen i fråga blir reaktionen inte starkare än att man minns att man sett han eller henne förut. Man vandrar vidare utan att tänka speciellt mycket enda tills man möter personen nästa gång. Detta går runt runt utan att du lägger minsta energi på att ta reda på vart personen i fråga eventuellt är på väg och varför den inte hälsade trots att ni båda är väl medvetna om den andres namn och umgängeskrets.

Andra händelser och möten kan istället  komma att förändra (förstöra och sabotera!) hela ens tankesystem. Man är fortfarande densamma, men tankarna går åt andra håll. Trots att man är väl medveten om hur mycket enklare det skulle vara att bara förtränga alltihop omöjliggör man detta. När det gått så långt att man börjat koncentrera sig på att inte tänka, det är då det blir jobbigt. Kanske att det blir som en slags tvångstanke, vad vet jag. Hur som helst så tar dessa tankar över ens liv hur mycket man än gör för att förneka det hela. Oftast går det inte en minut mellan det att man tänker och det att man tänker nästa gång. Alltid är det någonting som påminner om personen i fråga även om det må vara obetydliga saker. Att slösa energi på att tänka på det som man absolut inte borde eller vill tänka på bara för att man inte kan tänka på någonting annat, det kallar jag besatthet. En besatthet som man själv har arbetat fram genom att tänka för mycket. 

Att jag talar i gåtor vet jag redan. Detta blev som väntat inget undantag.