Klockan är mycket
Nattbloggande kan vara trevligt. Ändå skriver jag inte särskilt ofta längre. Det är oftast vid deprimerande eller rastlösa tillfällen jag tar till detta som någon slags sysselsättning, eller innerst inne kanske som ett sätt att hålla folket ute i världen uppdaterade om mitt liv. Det finns, enligt mig, alltför många bloggar som avslöjar en hel del personliga saker. Sådant som i många fall inte bör talas högt om och absolut inte skrivas på en sida som är tillgänglig för alla. Jag kan undra hur en person tänker när han/hon publicerar långa historier om diverse händelser och incidenter. I vissa fall framgår vilken stad personen befinner sig i och vilken umgängeskrets den rör sig i. Det är heller inte ovanligt att en person i denna krets kommenterar inlägget i ett anonymt namn, precis som att ingen har vett nog att kunna lista ut vem innehavaren bakom detta smeknamn är.
Nog om detta. Låt mig istället predika om mitt eget liv och mina egna bekymmer. Dock har jag ingen snyfthistoria om varje sig sjukhusvistelser eller alkoholproblem att bjuda på. Jag har heller ingen modeblogg där jag visar upp senaste nytt, lite halvt lånat-hämtat-snott från Englas showroom. Skönt kan man kanske tycka, äntligen någon som sticker ut från mängden. Jag kan hålla med om att tiderna har förändrats en del sedan gymnasiet började. Vyerna har vidgats, om så bara några mil. Intressen man hade förut blev genast alltför tidskrävande och hemmakvällar tillsammans med familjen började kännas mindre lockande allt eftersom att tiden gick. Rätt som det var slog det mig att jag inte spenderat en fredagskväll hemma på flera veckor. Eller ja, månader. Tankarna gick inte mycket längre än så och jag fortsatte i samma spår.
Det är inte förrän nu jag har börjat märka skillnad. Beslutar jag att fara hem framåt kvällen är det med säkerhet för sent. Kommer jag inte hem får jag höra att jag aldrig är hemma. Om jag mot förmodan skulle vara hemma när mor kommer hem från jobbet blir hon förvånad och nästan undrar varför jag är det. Det är inte längre någon som frågar vad jag gjort eller om det var trevligt. Jag känner mig som någon på genomresa klar att entra bussen redan morgonen därpå. Faktum är att det är precis så jag vill ha det. Rastlös som jag är måste det hända saker hela tiden för att jag ska orka med att leva. Att jag hamnat på ett ställe där tiden står still är inget jag kan styra över, tyvärr. Jag vägrar att acceptera livets gråa sidor och har som motto att fånga dagen oavsett dess nyans. Därför kommer jag redan imorgon att packa väskan för att fara norrut tillsammans med kärt sällskap. Jag åt ett håll, familjen åt ett annat - precis som det kommer fortsätta att bli.
Nog om detta. Låt mig istället predika om mitt eget liv och mina egna bekymmer. Dock har jag ingen snyfthistoria om varje sig sjukhusvistelser eller alkoholproblem att bjuda på. Jag har heller ingen modeblogg där jag visar upp senaste nytt, lite halvt lånat-hämtat-snott från Englas showroom. Skönt kan man kanske tycka, äntligen någon som sticker ut från mängden. Jag kan hålla med om att tiderna har förändrats en del sedan gymnasiet började. Vyerna har vidgats, om så bara några mil. Intressen man hade förut blev genast alltför tidskrävande och hemmakvällar tillsammans med familjen började kännas mindre lockande allt eftersom att tiden gick. Rätt som det var slog det mig att jag inte spenderat en fredagskväll hemma på flera veckor. Eller ja, månader. Tankarna gick inte mycket längre än så och jag fortsatte i samma spår.
Det är inte förrän nu jag har börjat märka skillnad. Beslutar jag att fara hem framåt kvällen är det med säkerhet för sent. Kommer jag inte hem får jag höra att jag aldrig är hemma. Om jag mot förmodan skulle vara hemma när mor kommer hem från jobbet blir hon förvånad och nästan undrar varför jag är det. Det är inte längre någon som frågar vad jag gjort eller om det var trevligt. Jag känner mig som någon på genomresa klar att entra bussen redan morgonen därpå. Faktum är att det är precis så jag vill ha det. Rastlös som jag är måste det hända saker hela tiden för att jag ska orka med att leva. Att jag hamnat på ett ställe där tiden står still är inget jag kan styra över, tyvärr. Jag vägrar att acceptera livets gråa sidor och har som motto att fånga dagen oavsett dess nyans. Därför kommer jag redan imorgon att packa väskan för att fara norrut tillsammans med kärt sällskap. Jag åt ett håll, familjen åt ett annat - precis som det kommer fortsätta att bli.
Kommentarer
Trackback
