U

Bra tider har en tendens att ta slut väldigt fort. Det är knappt så att man hinner blinka innan en hel lovvecka har passerat. Man undrar oftast vart all tid tog vägen och hur man egentligen spenderade den. Sena kvällar och frukost vid tolvsnåret har på något sätt råkat bli vardag och tanken på att gå tillbaka till normala rutiner känns ganska tung. Men hur värt är det inte att för en gångs skull kunna släppa alla tankar på skolarbete och andra tvång? Hur härlig är inte känslan av att slå en signal hem för att tala om att det inte ser ut att bli någon hemresa den dagen? Och finns det något trevligare än en tom lägenhet i sällskap med den man tycker riktigt mycket om? Jag må låta äckligt nöjd, precis så där nöjd som jag inte klarar av att andra är när jag själv känner motsatsen. Men jag är nöjd och hittills har lovet varit helt underbart.

Imorgon blir det till att stiga upp vid rimlig tidpunkt då en tid i tennishallen är bokad. Jag och N har kommit fram till att tennis är en alltför bra sport för att inte utövas och att det är dags att damma av de gamla racken igen. Om jag kommer att lyckas med att damma av de gamla färdigheterna är däremot mer oklart. Det var riktigt länge sedan jag satte min fot på en bana och eftersom jag aldrig har varit proffs så kommer jag heller inte att vara det imorgon. Men vad gör väl det? Det ska bli riktigt kul och jag hoppas innerligt att våra planer inför en framtida karriär går vägen den här gången. Inte ens Mrs.Ohlsson ska stå ivägen! (N vet vad jag menar). Till kvällen väntas trevligt sällskap i förhoppningsvis större skala. Det blir en mycket fin början på den kommande helgen som även den ser mycket lovande ut. Jag, Lollo och James i den kungliga huvudstaden kan bara innebära succé!