Söndagens spekulationer
När allting såg så väldigt bra ut, till och med nästan för bra för att vara sant, började jag ana oråd. Det har varit en mycket bra vecka med ett flertal trevliga inslag. Torsdagen som till en början såg ut att gå rakt åt skogen resulterade i en riktigt hajp kväll. Ni som var närvarande förstår nog vad jag menar med "drag"! Kvällen därpå blev även den mycket trevlig, dock en aning lugnare. Något som kanske behövdes efter en ganska hård afton. Sedan kom lördagen och den spenderades på väster. Bättre än så kan det nog knappast bli.
Men precis som jag skrev ovan kunde jag ana att något inte stod rätt till. Det började med en sliten röst. No está cien por cien, helt enkelt. En sen hemkomst fick mig att tro att det hela berodde på trötthet, men när saker och ting absolut inte får hända har dessa en tendens att göra det. Jag mår dåligt. Om sanningen ska fram är det sällan jag mår så här dåligt. Med ett tungt huvud och diverse krämpor är det svårt att känna sig på topp. Detta innebär panik eftersom jag verkligen med betoning på verkligen borde komma igång med träningen innan jag tappar allt jag en gång lyckats bygga upp. Livet är hårt, i det här fallet stenhårt. Men jag gör mitt bästa för att hålla god min och blicka framåt mot kämpandet i spåret och den fruktansvärda känslan av att ha hamnat på botten. Dels beror också paniken på att den kommande veckan blir ganska tajt vad det gäller skolarbete. Ett flertal uppgifter samt ett, som min käre NK-lärare uttrycker det, "bamseprov" är att invänta. Jag fortsätter att hålla god min och hoppas på att allt kommer att lösa sig ändå. Istället för att göra något vettigt är jag i full gång att försöka bränna ut U2's Vertigo live from Chicago. Om det kommer att gå vägen är mycket tveksamt. Programmet tycks inte stödja filformatet (tror jag). Så risken att det blir till att räkna valenselektoner och laddningar kanske inte är så liten ändå.
Men precis som jag skrev ovan kunde jag ana att något inte stod rätt till. Det började med en sliten röst. No está cien por cien, helt enkelt. En sen hemkomst fick mig att tro att det hela berodde på trötthet, men när saker och ting absolut inte får hända har dessa en tendens att göra det. Jag mår dåligt. Om sanningen ska fram är det sällan jag mår så här dåligt. Med ett tungt huvud och diverse krämpor är det svårt att känna sig på topp. Detta innebär panik eftersom jag verkligen med betoning på verkligen borde komma igång med träningen innan jag tappar allt jag en gång lyckats bygga upp. Livet är hårt, i det här fallet stenhårt. Men jag gör mitt bästa för att hålla god min och blicka framåt mot kämpandet i spåret och den fruktansvärda känslan av att ha hamnat på botten. Dels beror också paniken på att den kommande veckan blir ganska tajt vad det gäller skolarbete. Ett flertal uppgifter samt ett, som min käre NK-lärare uttrycker det, "bamseprov" är att invänta. Jag fortsätter att hålla god min och hoppas på att allt kommer att lösa sig ändå. Istället för att göra något vettigt är jag i full gång att försöka bränna ut U2's Vertigo live from Chicago. Om det kommer att gå vägen är mycket tveksamt. Programmet tycks inte stödja filformatet (tror jag). Så risken att det blir till att räkna valenselektoner och laddningar kanske inte är så liten ändå.
Kommentarer
Trackback
