U

Ytligt och rent
naket fast ändå helt
oförstört men repat
som ärren på ett gammalt fönsterglas

jag ska tala om för dig älskling;
varje gång det slår mig
hur ofta vi brukade skåda natt bli till morgon
låta stjärnorna försvinna bakom en mörklagd ridå
kopparna bli tomma men återigen fyllda
bara för att kunna sitta kvar
kommer du ihåg älskling;
när vi var tillsammans lät vi orden flyta ut som akvarell
och känslorna på arket bli till motiv
som glänste under himlavalvet
och du visste inte vilken som var polstjärnan
men jag ska säga dig älskling;
en stjärna lyser inte alltid starkt
varje klarhet har sitt diffus
och en himmel kan vara ångestfylld
ett ställe för minnen att ta till flykten
som framtidstro eller skavande sår
älskling;
om jag hade haft en himmel hade du varit polstjärnan
för hur ofta du än sviker
repar upp, krossar och sliter
är du fortfarande den sista jag kommer tänka på innan allt slocknar
och hade jag haft en sista chans att ta farväl
hade jag kunnat färdas tusen mil
bara för att säga det jag alltid tänkt
för bortom alla skavsår, repor och genom allt krossat glas
kikar någon in
och älskling;
alla ska vi dö
föddes för att ta farväl av det vi lärt oss älska
som när en växt slits upp med roten för att aldrig blomma upp igen
och jag är ledsen för verkligheten
men tacksam för minnen, drömmar och nostalgi
låt oss aldrig mista tron om att äkta vänskap finns
för jag lovar älskling;
någonstans långt härifrån
med avstånd från vad våra ögon betraktar
mitt i ingenstans finns det en stjärna
det är inte polstjärnan, men den lyser starkt
ungefär som jag, när natt blev till morgon på din balkong