U

Den efterlängtade helgen kom till sist. Jag vet att jag har tjatat om det länge nu, men jag kan inte minnas att jag längtat så mycket efter en helg tidigare.  Jag har spekulerat i om det beror på helgen i sig eller att vardagen är grå och kommit fram till att det rör sig om en kombination. Redan på måndag morgon tvivlade jag starkt på att vardagens (livets) glans är anledning nog att orka stiga upp ur sängen. Inte kom jag fram till särskilt mycket den här gången heller, men stängde av klockradion och tog mig upp likt alla de miljontals gånger jag tänkt samma tanke tidigare.

Och nog blev helgen helt fantastisk. Ensamma på väster är något som klingar fint i mina öron. Sämre blev dock denna dag, inte minst med tanke på vädret. Det är inte kul att springa till en buss i ösregn med femtio kilos (eller ja, tillräckligt tung) packning och nästan missa den med några sekunders marginal. Tur för mig att det finns gula paraplyer och att mamma kokar god soppa lagom till att jag blöt och inte alltför glad entrar hemmet. Idag har jag inte fått någonting uträttat förutom att jag försökt sätta mig in i hur USA:s  valkampanj går till, något som troligen kräver en livstid eller åtminstone mer än 2 veckor. Jag gillar inte systemet och heller inte tanken på att helgen som jag längtat efter så länge (mer än dubbelt så lång tid som den faktiskt varade) är slut.