Den döda vinkeln
För er som inte redan visste får jag beslutsångest för nästan allting. Hur mycket som än talar för att göra det ena, måste jag alltid tveka och överväga för- och nackelar med att göra tvärt om. Oftast slutar det med att jag börjar gråta bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Då önskar jag bara att någon annan kunde fatta besluten åt mig för jag är sämst på att göra det själv. Jag tror alltid att jag sårar någon om jag gör på ett sätt, och någon annan om jag gör på det andra. Därför kan jag omöjligt göra något av det. Men kanske är det bara sig själv man sårar genom att aldrig kunna acceptera sina val. Kanske vore det bättre om jag kunde fatta ett beslut och sedan hålla fast vid det, utan att försöka finna tusen förklaringar till varför. Då kanske ingen skulle bli sårad. Inte ens jag själv.
Men när man för en gångs skull tror sig ha fattat det rätta beslutet. Gråtit sig igenom alla ångeststadier och kommit fram till något som passar bäst för en själv. När man nästan har kunnat acceptera att man faktiskt inte kan göra mer än ett val. Då blir någon annan besviken. Och där faller liksom hela teorin om att man alltid ska göra det som känns rätt för en själv. För den verkar ju inte stämma den heller.
Och sen var det där med att vilja gå och hänga sig i ett äppelträd. Men den historien tar vi en annan gång.
