U

du orkar ta dig igenom det här

jag försöker

Vissa människor verkar ha väldigt lätt för att koppla bort saker och ting. Ser bara det de vill se, hör det de vill höra och  analyserar  inte särskilt mycket av det de möts av. Medan dessa vandrar på en gata passerar de lägenheter, medan en annan (kanske jag) passerar skabbiga betongbyggnader som bara känns så Ryssland att jag vill gråta. Medan vissa sitter på en tråkig lektion sitter en annan (återigen kanske jag) på dödens lektion som är så värdelös och plågsam att det enda som hjärnan lägger fokus på är när och hur man kan ta sig därifrån och varför den där klockan alltid går så jäkla sakta! Medan vissa gör en sak för att sedan koppla bort den fortare än att de hunnit tänka över situationen, sitter andra och analyserar varenda detalj av händelsen. Varför gjorde jag så? Hur lät det när jag sa så? Hur uppfattades jag när jag gjorde på det viset?

Vissa verkar kunna se det fina i de små sakerna. Det tycker jag är fint. Jag önskar att jag också kunde det. Jag önskar att jag en dag kanske, bara för känslans skull, lär mig koppla bort att färgen flagnat på betongväggen och att lektionen, som visserligen är tråkig, kanske kan komma till nytta en vacker dag. För hur mycket man än vrider och vänder på saker och ting. Hur mycket man än analyserar sin omgivning och fortsätter ogilla det man ser bara för att det inte är fint. Hur mycket man än ställt in sig på att gräset är grönare på andra sidan, så hjälper inte det till ett lyckligare liv. För när man väl nått det där gräset kanske det inte är så grönt trots allt. Och då har man inte uppskattat sin egen gräsmatta där man hade kunnat spendera många timmar i solen. Jag ska lära mig en vacker dag. För jag har egentligen allt jag kan önska mig och det är det enda som betyder något i längden. Att jag sedan har en tendens att tappa hoppet ändå är något som bara handlar om mig själv. Och det är något jag måste jobba med.

Helgen har varit perfekt och jag önskar verkligen att den aldrig ska ta slut. Men det kommer den att göra. För att vara helt ärlig så känns den slut redan.

Jag är seg och trött och jag tar fram spanskan. Stirrar i boken i några minuter. Försöker förstå vad det är jag ska göra men redan där misslyckas jag. Det känns för tungt. Det känns för tungt att sätta sig och lägga ner (ja faktiskt!) några timmar på att utföra värdelöst arbete som bara kommer att lämnas in och bedömas som ett "Muy bien. Rätta felen!". En söndag. En söndag som är en av de två dagar då det är meningen att man ska kunna göra andra saker än skolarbete. Men tänker man som jag så är det ju skönt att slippa göra så mycket i veckan. Men så är inte fallet. För hur mycket man än gör så tycks inget försvinna ur den där högen som bara växer och växer och växer och jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Jag blev faktiskt riktigt arg när jag tog fram boken idag. Ursäkta mitt ordval, men jag är trött på allt onödigt jävla skit som måste göras jämt.

det finns inte mycket till ljus i tillvaron just nu. om bara inte allt var så dåligt så skulle det faktiskt kunna vara riktigt bra.

Om ni bara visste hur ofta jag tänker att jag borde radera den här bloggen. Hur ofta jag loggar in för att sedan, en minut senare, logga ut igen. Att varje försök till en uppdatering slutar med att jag får mitt liv att framstå som mer miserabelt  än vad det faktiskt är. Det är någonting med mig och ord. Och det är otäckt hur jag tror jag leker med dem när det i själva verket är dem som leker med mig.

Allt det där som är så allvarligt. Allt det där som är så viktigt och så nödvändigt. Allt det där avgörande. Det man måste. För annars...Ja, vad händer annars? Troligen inte speciellt mycket. Men jag har aldrig vågat riskera det.

Det är söndag och det är lite ångest. Men helgen har varit bra med både festligheter och mys på väster. Nu är jag hemkommen och snöstormen utanför fönstret hindrar mig från att våga gå ut. Med olivolja i håret (ja jag vet att det säkert aldrig kommer gå att tvätta ur och att jag kommer få gå runt med fett hår imorgon) försöker jag göra klart egelskan samtidigt som jag nästan får dåligt samvete över att jag prioriterar den framför alla andra tusentals saker som måste göras. Död åt söndagar.

Det är söndag det är kväll och det är lite ångest. Helgen gick från ganska dålig till väldigt bra och bara en sådan sak gör åtminstone mig väldigt inte sugen (motvillig? o-sugen? ovillig?) till att inleda en ny vecka. För att vara helt ärlig känns det hopplöst. Lika hopplöst som Azerbajdzjan. För där snackar vi hopplöshet på mer än ett sätt. Inte nog med att landet är en katastrof i sig, jag är i full gång med att skriva en katastofal och mycket dålig förklaring till vad som gjort denna katastrof så katastrofal som den är idag. Kort och gott är det mesta katastrof. Och hopplöst.

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Tiden som passerat har helt enkelt inte varit tillräckligt deprimerande. Förhoppningsvis kommer en eventuell comeback att dröja, men bli inte förvånade om jag är tillbaka redan nästa vecka.

Jag börjar bli orolig för att vakna utan den där rösten som talar om för mig att jag borde gå upp. Jag är rädd för att förlora min bästa ovän som annars ger mig så dåligt samvete att jag tvingar mig själv att lyssna. Det är verkligen på allvar nu.