En härlig måndag
Att löpträna är inte speciellt roligt. Oftast är det rena döden och det enda som överhuvudtaget får en att fortsätta är den vilja som lyckligtvis finns där. Går man in med inställningen om stanna är ett misslyckande så stannar man inte. Man fortsätter trots att man inte orkar och även fast benen känns tunga som bly. Efteråt ångrar man ingenting och har redan glömt hur jobbig den där långa backen faktiskt var. Man är bara glad att man tagit sig runt. Igen.
Men när det gör så ont, ont, ont att man knappast kan sätta ner fötterna i asfalten och när benen känns sköra som glas är det ohållbart. Än en gång så känns det som att det är kört. Det blir aldrig bättre. Jag som trodde att det skulle ge sig någon gång, men icke. Det bådar inte gott inför framtiden. Trots mina usla kunskaper i spanska så försöker jag mig på en mening, skyll på google translate om jag misslyckas - Voy a ser gordita.
Men Elin då! Du är ju nere på size zero ju! Du behöver inte springa, speciellt inte när du har så ont. Än en gång idiotförklarar jag löpare av alla dess slag. Det är inte värt.
Haha, Natta, du är allt en vänlig prick! Jag idiotföklarar också löpare, men tror dessvärre att jag behöver motionen ändå! Annat gäller ju för modeller som du :)
