U

Det är otäckt så saker och ting har blivit. Höstterminen bestod till stor del av hårt pluggande från det jag kom hem till sena kvällen. Det fanns i stort sett ingen tid över till någonting annat vilket var ett helvete för det mesta. Uppsatserna tog död på mig, och för att inte tala om allt som skulle göras runtomkring dessa. Man levde i någon sorts värld där fritid inte existerade. Det var den gråaste värld jag någonsin satt min fot i och tanken på att fortsätta leva i den kändes fruktansvärd. Jullovet kom som en räddning, men varade inte speciellt länge. Det var dock en bra tid som fick mig på andra tankar och nu i efterhand har jag förstått att den innebar mer än så. Jag gör ingenting längre. Det är som att jag har hamnat i någon slags obalans där jag varken orkar eller vill bry mig om allt som har med skolarbete att göra. Lektionerna sitter jag för det mesta av och skulle aldrig kunna tänka mig att göra mer än just det nödvändigaste. Kanske beror detta på ren lathet, men jag skulle snarare påstå att det är mitt ointresse för det jag gör som börjar visa sig alltmer.

Samvetet finns där. Jag vet att jag inte kan fortsätta i samma stil som jag gjort de senaste veckorna. Frågan är om jag är beredd att ändra mig speciellt mycket. Jag är trots allt inte speciellt ambitiös och har aldrig känt intresse av att göra mer än nödvändigt. Man skulle nog kunna säga att jag helst försöker smita undan med så mycket som möjligt med filosofin "om jag hoppar över det nu så har det runnit ut i sanden till nästa gång". Detta fungerar i vissa fall och andra inte. Jag försöker ändå att ta vara på alla tillfällen som bjuds för att komma lindrigt undan. Sedan handlar det såklart om prioritering och det händer ofta att jag prioriterar roliga saker före tråkiga måste jag erkänna. Hur som helst börjar jag nu bli rädd för att saker och ting kommer att gå utför om ingen förändring sker. Att plötsligt bli superintresserad av det skolarbete jag har är omöjligt, för det kommer jag aldrig kunna bli. Men man kan ju åtminstone tycka att jag borde ta mig i kragen och försöka koncentrera mig på det som ska göras och inte på allt annat förutom just detta.

Utan er alla trevliga människor vet jag inte vad jag tagit mig till. Om det är någonting som gör att jag orkar ta mig upp på morgonen och entra den blå sketbussen så är det ni. Utan er vore allt så mycket sämre. Vi har trots allt ganska kul för det mesta, förutom när det är tråkigt förstås...