U

Dagen började fantastiskt bra. Kärt besök i kärt solsken på kär hemmaplan. Ganska opepp, fast med svaga förhoppningar om en trevlig kväll bar det iväg till stora staden för att (äntligen?) uppleva den stora filmgalan- ett projekt som tagit mig och mina kära kompanjoner en evighet att genomföra. Antalet arbetstimmar varav hälften övertid är en siffra jag inte ens vågar räkna på.

Efter att ha beslagtagit de stackars föräldrarnas levebröd uppmanas man än en gång att köpa hem det fikabröd som så olyckligt blivit över. Det var ju trots allt pengar det handlade om. Två timmar efter att salen släckts ned var det slutligen vår tur. Äntligen var det dags att visa vad vi åstadkommit under terminen som passerat. Spänningen var olidlig när den inledande texten "Äntligen i paradiset" kom upp på skärmen. Två minuter senare hände det som bara inte fick hända - skivan hakade upp sig. Det enda exemplaret dessutom. Och ungefär där sprack alla mina förhoppningar om en lyckad kväll. Ungefär där brast även mitt förtroende för det kära lärarlaget som inte ens under projektets gång ställt upp på oss för fem öre. Det var ungefär där jag blev riktigt, för att inte säga fruktansvärt opepp på allt och alla. (Förlåt alla medresenärer efteråt).

Imorgon går årets höjdpunkt av stapeln. Jag är sjukt opepp. Imorgon ska jag gå upp 05.30. Jag är sjukt opepp. Jag har försökt sova, men det gick inte. Jag är sjukt opepp. Vid ett svagt ögonblick försökte jag trösta mig med att beställa biljetter till Coldplay i september, men såplatsbiljetterna var slut. Jag är så sjukt opepp!