U

Miljontals saker att göra
tyngder att bära
skulder att känna
röster att höra
och intryck att fånga

ett liv
ett beslut
inte underligt att det ofta blir fel

Ingen har påstått att livet är speciellt kul och inte har jag någonsin haft några högre förväntningar. Jag går upp på morgonen och gör det jag ska. Kommer hem på kvällen. Det är mörkt, kallt och allmänt ovärt. Med alldeles för mycket arbete är det lätt att halka in i dåliga banor, vilket i mitt fall är att ständigt arbeta men aldrig bli färdig. Den där perioden då man hellre gjorde allt annat än något vettigt är förbi. Det finns liksom inte tid till det nu. Och jag följer inte längre några tv-program. Och allting går bra men ändå så väldigt dåligt och jag kämpar på och vill så gärna att allt ska bli bra och försöker ha ett liv vid sidan av och förstår inte hur jag ska orka fortsätta så länge till och utan kaffet skulle mina ögon slockna. Det är tomt.

Jag avslutar med att sända en liten hälsning till min klasskamrat som intervjuades i radio idag. Vi var flera som lyssnade på dig på lektionen. Du var jätteduktig, lät otroligt avslappnad och säker precis som att du aldrig gjort annat än att prata i radio. När du blir känd författare eller poet ska jag skryta med att vi har samma sko-smak!

Jag är ensam och frusen och vet inte vad jag ska ta mig till. Pappa klagar på mina tunna skor. Han blev arg när han såg mig ha dem. Jag tror faktiskt att jag vill vara för mig själv ikväll.

Vissa dagar kommer som ett slag rakt i ansiktet. Det spelar ingen roll hur bra allting varit tidigare. Skulle livet någon gång kännas fantastiskt måste det naturligtivs finnas saker som drar ner denna otäcka glädje till en jämn nivå, med risk för att allting skulle bli så väldigt bra annars. Det här är ett typiskt exempel på en sådan dag.

Kul kväll, midre lyckad morgon, mindre lyckad eftermiddag och sedan hemgång. Trodde jag. Två telefoner, ingen fungerar. En bil, ingen kontakt. En vante och jag frös. Och sedan gick det utför. En sur mamma, en sur Elin och en sur väntan. Men nu är jag hemma och slapp vänta i 2 timmar i alla fall. Jag älskar mitt liv . Men mest av allt älskar jag pressbyrån.

Nu ska jag dränka mig i kaffe och te (fattas bara sympati). Jag har båda i varsin kopp framför mig bara för att det råkar finnas tillgängligt. Och sen ska jag lyssna sönder mannen i den vita hatten och önska att jag också hade en vit hatt (min vita mössa försvann spårlöst på bussen och jag saknar den fortfarande). Men mest tänker jag lyssna för att jag tycker att den är fantastisk och lite lagom deprimerande (eller upplyftande?) i dessa tider. För om jag ska vara ärlig för ett ögonblick blir allting bara mer och mer uppenbart och helst av allt vill jag skrika högt så alla hör det som ständigt susar runt, runt, i hjärnan och önska att åtminstone någon skulle ta sig besväret att lyssna. Och att jag någon gång kunde få fram ett vettigt ord som har samma betydelse i någon annans öron som i mina. Och att jag någon dag efter mina 17 år vid liv vågar ställa krav istället för att rädda något som ändå bara existerar ibland. Ungefär som tron om att rädda sitt eget skinn fast man gång på gång räddar någon annans. Till råga på allt när den personen står lika ovetande som vanligt. För visst är det lätt att hålla sig kvar i luften med en fallskärm. Och visst är det lätt att utlösa fallskärmen åt någon man verkligen (på riktigt och villkorslöst tills döden skiljer oss åt) tycker om. Så länge humöret finns. Och så länge livet är vackert. Och så länge kylan finns på nordpolen och inte här. Och så länge vänskap är villkorslös. För det är den nog. Men det är inte så lätt längre för jag fryser ihjäl och dagen är den fulaste mina ögon skådat på mycket, mycket länge.