22 april
There should be laughter after pain
Nu återstår det bara att skratta åt alla misstag och gå vidare. Förhoppningsvis kan jag göra bättre ifrån mig i fortsättningen. Dagen har bjudit på underbart väder och flera timmar i solkskenet. Bättre än så kan det knappast bli bortsett från den långa listan på saker som borde göras. Glad i hågen ser jag istället fram emot morgondagen och den ledighet som väntar. Valborg ser ljus ut i år, ljusare än aldrig förr.
-
Det är ungefär som att falla på mållinjen.
-
Jag älskar att gå sam. Jag hatar att gå sam.
Solsken
Dags att styra upp det här, Elin.
Åh nej...
Trött jag är trött jag är jättetrött
Så nu sitter jag här, tröttare än tröttast. Jag har lovat mig själv att ta i tu med lite arbete, men detta sprack direkt då jag inte förstår vilka sidor jag ska läsa i den fula och äckliga boken Naturkunskap B. Kanske beror det på att jag halvsov och missade den informationen, eller också på otydlighet från Mrs Sämst's sida. Dock lutar det nog åt det förstnämnda vilket betyder att det i själva verket är jag som ska känna mig dålig. Och det är jag också.
Me & my shadow
09.08
Nu är jag vaken. Låt arbetet börja...
Ännu en spännande uppdatering
Det är inte mycket man får uträttat en dag som denna. Lusig som jag är blev det en tidig buss hem vilket kändes ganska värt. Vad som inte var fullt lika värt var det faktum att jag somnade i soffan och inte vaknade förrän på eftermiddagen, stel i nacken då jag råkat välja en för kort soffa. Med andra ord hann jag inte med ett dugg av det jag planerat att uträtta i skolväg. Framåt kvällen ringde M och då bar det iväg ut för att springa en runda. Det kändes riktigt skönt och med trevligt sällskap inte alls betungande. Nu när kvällen börjar lida mot sitt slut är det dags att ta tag i saker och ting, i mitt fall blir det till att börja skriva på talet som skall hållas på samhällskunskapen. Efter mycket om och men har jag äntligen bestämt ämne, så nu är det bara att köra hårt. Bered er på något storslaget! (eller total katastrof).
Du
Och det är din förtjänst. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du inte fanns.
En härlig måndag
Att löpträna är inte speciellt roligt. Oftast är det rena döden och det enda som överhuvudtaget får en att fortsätta är den vilja som lyckligtvis finns där. Går man in med inställningen om stanna är ett misslyckande så stannar man inte. Man fortsätter trots att man inte orkar och även fast benen känns tunga som bly. Efteråt ångrar man ingenting och har redan glömt hur jobbig den där långa backen faktiskt var. Man är bara glad att man tagit sig runt. Igen.
Men när det gör så ont, ont, ont att man knappast kan sätta ner fötterna i asfalten och när benen känns sköra som glas är det ohållbart. Än en gång så känns det som att det är kört. Det blir aldrig bättre. Jag som trodde att det skulle ge sig någon gång, men icke. Det bådar inte gott inför framtiden. Trots mina usla kunskaper i spanska så försöker jag mig på en mening, skyll på google translate om jag misslyckas - Voy a ser gordita.
Glad i hågen
Bortsett från att alla mina kontakter är borta så är jag lika nöjd med med denna manick som med den förra, vilket kanske inte är alltför konstigt. Inte nog med detta, nu får den i stort sett råka ut för allting eftersom den är försäkrad med en sådan försäkring som täcker all form av klantighet. Trots detta kommer jag i fortsättningen att låta bli vattenflaskor under tennisspel. Jag är hellre törstig faktiskt.
J
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag
Vad vore jag
utan dina andetag
Muy bien
Tro det eller ej, men jag lever fortfarande trots gårdagens incident. Jag gick aldrig och hängde mig i ett träd även fast det hade kunnat vara en utväg. Istället försökte jag in i det sista att läsa på till spanskaprovet, men misslyckades ganska rejält. Jag beslutade att gå och lägga mig i hopp om att aldrig mer vakna upp igen. Även denna plan misslyckades och kl 05.30 upptäckte jag till min förtvivlan att jag fortfarande var vid liv. Dum som jag är bar det iväg till skolan medveten om att misslyckas ännu en gång. Den här gången brutalt. Och nog gick det utför...
Så nu sitter jag här, glad i hågen, men IG i spanska och utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Men vad gör väl det en vacker dag som denna? Jag lever åtminstone, vilket innebär att jag kan börja redan nu med att räkna matte inför provet imorgon. Jag är övertygad om att min skarpa hjärna kan ta in ett helt kapitel på den lilla tid som finns kvar ikväll.
I'm better off dead
Min portabla telefon är död. Jag har varken lust eller råd med att införskaffa en ny. Om jag går till skolan imorgon får jag IG i spanska, så jag funderar på att gå och hänga mig i närmsta träd istället. Inte ens mamma tycks ha något emot det.
Sämsta dagen på väldigt länge. Jag önskar att jag vore död. Nu menar jag det verkligen!