Teknikens under
Datorn har formaterat om. Allt är borta. Sparade dokument, internetadresser, musik samt annat skräp som man helst vill ha kvar. Jag har nog fortfarande inte förstått vad detta kommer att innebära...
Klockan är mycket
Nog om detta. Låt mig istället predika om mitt eget liv och mina egna bekymmer. Dock har jag ingen snyfthistoria om varje sig sjukhusvistelser eller alkoholproblem att bjuda på. Jag har heller ingen modeblogg där jag visar upp senaste nytt, lite halvt lånat-hämtat-snott från Englas showroom. Skönt kan man kanske tycka, äntligen någon som sticker ut från mängden. Jag kan hålla med om att tiderna har förändrats en del sedan gymnasiet började. Vyerna har vidgats, om så bara några mil. Intressen man hade förut blev genast alltför tidskrävande och hemmakvällar tillsammans med familjen började kännas mindre lockande allt eftersom att tiden gick. Rätt som det var slog det mig att jag inte spenderat en fredagskväll hemma på flera veckor. Eller ja, månader. Tankarna gick inte mycket längre än så och jag fortsatte i samma spår.
Det är inte förrän nu jag har börjat märka skillnad. Beslutar jag att fara hem framåt kvällen är det med säkerhet för sent. Kommer jag inte hem får jag höra att jag aldrig är hemma. Om jag mot förmodan skulle vara hemma när mor kommer hem från jobbet blir hon förvånad och nästan undrar varför jag är det. Det är inte längre någon som frågar vad jag gjort eller om det var trevligt. Jag känner mig som någon på genomresa klar att entra bussen redan morgonen därpå. Faktum är att det är precis så jag vill ha det. Rastlös som jag är måste det hända saker hela tiden för att jag ska orka med att leva. Att jag hamnat på ett ställe där tiden står still är inget jag kan styra över, tyvärr. Jag vägrar att acceptera livets gråa sidor och har som motto att fånga dagen oavsett dess nyans. Därför kommer jag redan imorgon att packa väskan för att fara norrut tillsammans med kärt sällskap. Jag åt ett håll, familjen åt ett annat - precis som det kommer fortsätta att bli.
-
Det är inte lönt, sa den som försökte. - Så sant som att dagen har varit sämst.
Förlåt
Det är den nionde juni idag. Sommarlov. Om det någonsin är tillåtet att bara njuta och släppa alla krav så är det nu. Hela sommaren finns än så länge framför oss och det är fortfarande inte försent att göra alla de där sakerna som man pratat i evigheter om. Det är skönt, men ändå lite skämmande med tanke på att jag just nu inte gör mycket mer än att sitta ensam i mörkret och lyssna på deprimerande musik. När jag ser mörkret falla bakom knuten och grannen släcka alla lampor känns det som att även jag borde börja tänka på refrängen, men sedan slår det mig än en gång att jag inte behöver stiga upp imorgon- såvida jag inte vill. Ena hjärnhalvan vill stanna uppe och trotsa den andra, som istället vill orka upp vid rimlig tid och färdas in till stan för att lämna tillbaka några mindre lyckade inköp. Troligtvis kommer jag inte att ta några beslut och blir ståendes i dörren precis som han som varken visste ut eller in.
Efter ett flertal möten dagen till ära vill jag än en gång tala om hur mycket ni alla betyder för mig. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om ni inte fanns.
Te quiero
Tredje juni
Om ni bara visste hur många gånger jag loggat in på blogg.se för att någon minut senare logga ut igen. Inspirationen finns liksom inte där.
Jag hamnade här för att jag inte tål mer sol i nuläget. Tro det eller ej. Det bränner på, gott folk.
Huvudvärk
Efter att ha beslagtagit de stackars föräldrarnas levebröd uppmanas man än en gång att köpa hem det fikabröd som så olyckligt blivit över. Det var ju trots allt pengar det handlade om. Två timmar efter att salen släckts ned var det slutligen vår tur. Äntligen var det dags att visa vad vi åstadkommit under terminen som passerat. Spänningen var olidlig när den inledande texten "Äntligen i paradiset" kom upp på skärmen. Två minuter senare hände det som bara inte fick hända - skivan hakade upp sig. Det enda exemplaret dessutom. Och ungefär där sprack alla mina förhoppningar om en lyckad kväll. Ungefär där brast även mitt förtroende för det kära lärarlaget som inte ens under projektets gång ställt upp på oss för fem öre. Det var ungefär där jag blev riktigt, för att inte säga fruktansvärt opepp på allt och alla. (Förlåt alla medresenärer efteråt).
Imorgon går årets höjdpunkt av stapeln. Jag är sjukt opepp. Imorgon ska jag gå upp 05.30. Jag är sjukt opepp. Jag har försökt sova, men det gick inte. Jag är sjukt opepp. Vid ett svagt ögonblick försökte jag trösta mig med att beställa biljetter till Coldplay i september, men såplatsbiljetterna var slut. Jag är så sjukt opepp!
---
and you make sense of what I do,
I know it isn't hard to say
But Baby, just when this world seems mean and cold,
our love comes shining red and gold
and all the rest is by the way.
Jag borde inte ha blogg
Ibland hatar jag att leva.
Värme
Avslutningen närmar sig och trots att den innan kändes så långt borta måste jag medge att tiden gått fort. De resterande dagarna i läroverket ser inte heller alltför hårda ut. Nu är det bara bra dagar kvar vilket innebär att jag tänker njuta till max. Som om inte detta vore nog är det god tid att inleda den seriösa solningen. Några timmar idag och bryggan imorgon får bli en start.
Back in business
Det är den 22 maj idag.
Nu uppdaterar jag
När det till och med tar evigheter att skriva ett dåligt formulerat och totalt ointressant blogginlägg är det någonting som är fel. I det här fallet skulle jag skylla på allt. Allt är fel. Huvudet orkar inte tänka längre. Om jag någonsin har haft en förmåga att koppla bort detta så har jag tappat den nu. Det gör bara ont och om möjligt så är huvudet ännu mer ihåligt än tidigare. Imorgon klockan 8 är det tänkt att jag ska vara skarp. Det kommer definitivt inte att hända. Imorgon klockan 8 är det meningen att jag ska vara utvilad. Det kommer med stor sannolikhet inte heller att förekomma. Jag förblir trött, sur och korkad vilket förmodligen kommer att skina igenom på provet. Just nu vill jag bara dränka mig någonstans. Jag funderar på kaffet.
Jättemycket, jättejobbigt, jättekört.
Jag är förkyld och känner mig jätteäcklig. Därför fullföljde jag mina planer på att stanna hemma, vilket jag inte ångrar särskilt mycket. Det har däremot inte varit någon vidare ledighet med tanke på de miljontals saker som står på listan under kategorin bråttom. Idag slog det mig att det till och med är jättebråttom. I mina öron betyder detta jättejobbigt, vilket i sin tur går över i ogenomförbart. Tankarna på att falla på mållinjen fick mig att åtminstone försöka räkna igenom det nationella provet som vi så fint blivit tilldelade. Smällen kom senare när jag upptäckte något som jag egentligen varit medveten om hela tiden, fast aldrig behövt bekymra mig om eftersom jag inte börjat räkna förrän idag - det fanns inget facit! Så där satt jag alltså, glad i hågen, och chansade fram lösningar som jag aldrig kommer få veta om de stämmer eller ej. I det här fallet är det kanske lika bra. Det känns ändå ganska kört imorgon.
Precis som jag skrev ovan slog det mig att saker och ting börjar gå över i jättebråttom. Utan att tänka styrde jag därför mina vägar mot biblioteket för att söka rätt på Olof Palme, eller rättare sagt böcker som skrivits kring denna man. Nöjt vandrade jag hem med 4 stycken, varav någon enstaka verkade bra. När jag sedan läser uppgiften mer noggrant slår det mig att det är uppslagsverk eller läroböcker jag ska använda mig av. Det är nästan så att jag kände mig värdelös. Under min onödiga vandring hann jag dock lära mig ett flertal olika saker.
1. Försök aldrig vara duktigare än vad du faktiskt är
2. Läs uppgifterna noga i fortsättningen
3. Använd inte korta shorts tidigt i maj
Regel nr 1 kommer jag att bryta redan ikväll. Här finns ingen tid att förlora. Jag ska fortsätta räkna uppgifter jag inte behärskar, allt för att försöka fixa ett betyg jag inte förtjänar.
Jag är ingen talare
Ändå höll jag ett tal för första gången i mitt liv idag. Det var hårt, nervöst och seriöst. Men jag vill tro att jag klarade det. Sedan gick det utför och jag sov bort resten av dagen. Ska sanningen fram så känner jag mig inte helt hundra. Förkyldningen börjar smyga sig på, liksom allt det som behöver uträttas innan veckoslutet. Betygen (livet?) hänger i en skör tråd och jag gör inte annat än att se på. Just nu orkar jag bara inte. Istället planerarar jag en kupp inför morgondagen. Hur detta slutar återstår att se.
---
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
22 april
There should be laughter after pain
Nu återstår det bara att skratta åt alla misstag och gå vidare. Förhoppningsvis kan jag göra bättre ifrån mig i fortsättningen. Dagen har bjudit på underbart väder och flera timmar i solkskenet. Bättre än så kan det knappast bli bortsett från den långa listan på saker som borde göras. Glad i hågen ser jag istället fram emot morgondagen och den ledighet som väntar. Valborg ser ljus ut i år, ljusare än aldrig förr.
-
Det är ungefär som att falla på mållinjen.
-
Jag älskar att gå sam. Jag hatar att gå sam.
Solsken
Dags att styra upp det här, Elin.
