U

Nu är jag vaken. Låt arbetet börja...

Att löpträna är inte speciellt roligt. Oftast är det rena döden och det enda som överhuvudtaget får en att fortsätta är den vilja som lyckligtvis finns där. Går man in med inställningen om stanna är ett misslyckande så stannar man inte. Man fortsätter trots att man inte orkar och även fast benen känns tunga som bly. Efteråt ångrar man ingenting och har redan glömt hur jobbig den där långa backen faktiskt var. Man är bara glad att man tagit sig runt. Igen.

Men när det gör så ont, ont, ont att man knappast kan sätta ner fötterna i asfalten och när benen känns sköra som glas är det ohållbart. Än en gång så känns det som att det är kört. Det blir aldrig bättre. Jag som trodde att det skulle ge sig någon gång, men icke. Det bådar inte gott inför framtiden. Trots mina usla kunskaper i spanska så försöker jag mig på en mening, skyll på google translate om jag misslyckas - Voy a ser gordita.

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

Tro det eller ej, men jag lever fortfarande trots gårdagens incident. Jag gick aldrig och hängde mig i ett träd även fast det hade kunnat vara en utväg. Istället försökte jag in i det sista att läsa på till spanskaprovet, men misslyckades ganska rejält. Jag beslutade att gå och lägga mig i hopp om att aldrig mer vakna upp igen. Även denna plan misslyckades och kl 05.30 upptäckte jag till min förtvivlan att jag fortfarande var vid liv. Dum som jag är bar det iväg till skolan medveten om att misslyckas ännu en gång. Den här gången brutalt. Och nog gick det utför...

Så nu sitter jag här, glad i hågen, men IG i spanska och utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Men vad gör väl det en vacker dag som denna? Jag lever åtminstone, vilket innebär att jag kan börja redan nu med att räkna matte inför provet imorgon. Jag är övertygad om att min skarpa hjärna kan ta in ett helt kapitel på den lilla tid som finns kvar ikväll.

Nyss hemkommen från den kungliga huvudstaden. För tjougofyra timmar sedan vandrade jag och min kära kompanjon runt utanför hovet med precis samma tomhet som jag känner nu. Tanken på att en stor händelse som man sett fram emot precis tagit slut. Ridån gick ner och ut försvann någon som man kanske aldrig mer får möjlighet att se igen. Folket, som för bara en liten stund sedan hade något gemensamt -de var alla där för att beskåda samma konsert, strömmade ut och återvände mot verkligheten och det normala. Ungefär så som vi gjorde då vi traskade hemåt, eller rättare sagt mot globens fina hotell som låg bara några hundra meter därifrån.

Kanske kan det tänkas vara svårt att förstå att jag, Elin, O2, åker för att se Mr. James Blunt. Faktum är att jag nästan bara lyssnar på gubbig musik, vilket inte stämmer helt i det här fallet. Och att påstå att det är min stil kanske vore att ta i, men jag måste säga att jag beundrar James. Han är egen och har en speciell röst. Eftersom jag är svag för akustiskt var detta en mycket trevlig och stämningsfull konsert. Dessutom var pianospelet under "No bravery" något alldeles enastående och det är under sådana stunder man förstår vad man gör där tillsammans med tusentals andra. Jag har alltid trott att han ska vara bra live, men blev trots detta lite överraskad. Musik skall höras live och här är inte James något undantag, musikaliskt var han otrolig. Tack Lollo för en trevlig helg!

På onsdag drar skolan igång, den här gången för att fortsätta. Inget mer lov att se fram emot så långt ögat kan nå. Sista lovdagen kommer att spenderas på bästa sätt, vilket man gör på väster tillsammans med kärt sällskap. Kan knappt vänta tills dess!

Fem timmar hos mormor räcker gott och väl för att jag ska bli riktigt rastlös. Påsken är inte vad den har varit och att påstå att den är värd att firas är enligt mig en klar överdrift. Två kullar med påskkärringar är det enda som ringt på dörren i år. Om detta beror på ett sjunkande intresse för påsken eller den fruktansvärda kylan utanför fönstret kan jag inte avgöra. Jag minns åtminstone att jag tyckte om påsken när jag var liten och att det var en sjävklarhet att gå kvarter efter kvarter i jakt efter godis eller i värsta fall ett litet äpple. Bara för att bevisa att det faktiskt var bättre förr vill jag även minnas att varje medlem i klanen gav varsit påskbrev, och inte bara ett gemensamt, som de flesta gör idag. För att vara lite extra negativ måste jag dessutom tillägga att man på min tid lade ner en del tid på dessa och såg till att de innehöll något mer än slarvig text som ska likna "glad påsk". Så gick det i alla fall till i mina kretsar, men det var ju trots allt en evighet sedan. Och än en gång kan vi konstatera att nittiotalet var ett strå vassare än år tjougohundra.

Idag fyller min kära mor år. Grattis, grattis! Av mig fick hon en bok som hon för en gångs skull faktiskt inte läst. Om detta är en bra eller dålig överraskning vet jag inte, för antingen hade hon inte upptäckt boken eller också har hon medvetet valt att inte läsa den. Men jag utgår från att hon blev nöjd eftersom hon tackade och var glad. Det är ju trots allt tanken som räknas. Bortsett från detta så har dagen varit ganska deprimerande. Den bitande kylan är inte att tala om, jag törs inte ens gå ut! Jag förfryser både fingrar och öron och tanken på att bli sjuk nu känns inte alltför lockande. Men en springrunda ikväll är ofrånkomlig med tanke på att jag inte kommer att kunna träna på hela helgen. Det är hårt, det är kallt och det är ovärt. Med andra ord - precis som jag trodde att det skulle bli när jag lämnade det ljuva livet på väster i förmiddags.

Nu har två månader gått och jag kan utan överdrift säga att dessa varit bland de bästa i mitt liv. Hur jag ska klara mig utan dig de kommande dagarna är en gåta. Jag saknar dig varenda ensam sekund.

Idag har jag gjort någonting ytterst ovanligt för att vara Elin. De som känner mig rätt är nog vid det här laget medvetna om min inställning till vatten och även min avsky till att blöta ner mig (då syftar jag främst på håret). Hur spenderar man då en tisdag om inte i ett badhus? Glad i hågen for jag iväg med tankarna att jag enbart skulle hålla mig till bubbelpoolen och på sin höjd lite motionssim. Forsen inledde dagen och redan där sprack min plan om att hålla huvudet högt över vattenytan. Jag blev blöt. Och sedan var det bara att köra på och inte låtsas om mascaran som rann längs ögonen. Bra jobbat Elin!

Som jag skrivit ovan kanske min inställning till bad låter negativ. Så är dock inte fallet. Det har varit otroligt trevligt och med ett likaså trevligt sällskap kan det i stort sett bara gå åt ett håll. Att man sedan blir blöt är en annan femma, det är ju trots allt vatten man vistas i. Så istället för att klaga tackar jag pappa för min dåliga hårkvalitet och satsar på en badmössa till nästa gång.

Inte ens din tröjas doft är nog som tröst. Jag känner mig ganska ensam här i mörkret.