U

Nyss hemkommen från den kungliga huvudstaden. För tjougofyra timmar sedan vandrade jag och min kära kompanjon runt utanför hovet med precis samma tomhet som jag känner nu. Tanken på att en stor händelse som man sett fram emot precis tagit slut. Ridån gick ner och ut försvann någon som man kanske aldrig mer får möjlighet att se igen. Folket, som för bara en liten stund sedan hade något gemensamt -de var alla där för att beskåda samma konsert, strömmade ut och återvände mot verkligheten och det normala. Ungefär så som vi gjorde då vi traskade hemåt, eller rättare sagt mot globens fina hotell som låg bara några hundra meter därifrån.

Kanske kan det tänkas vara svårt att förstå att jag, Elin, O2, åker för att se Mr. James Blunt. Faktum är att jag nästan bara lyssnar på gubbig musik, vilket inte stämmer helt i det här fallet. Och att påstå att det är min stil kanske vore att ta i, men jag måste säga att jag beundrar James. Han är egen och har en speciell röst. Eftersom jag är svag för akustiskt var detta en mycket trevlig och stämningsfull konsert. Dessutom var pianospelet under "No bravery" något alldeles enastående och det är under sådana stunder man förstår vad man gör där tillsammans med tusentals andra. Jag har alltid trott att han ska vara bra live, men blev trots detta lite överraskad. Musik skall höras live och här är inte James något undantag, musikaliskt var han otrolig. Tack Lollo för en trevlig helg!

På onsdag drar skolan igång, den här gången för att fortsätta. Inget mer lov att se fram emot så långt ögat kan nå. Sista lovdagen kommer att spenderas på bästa sätt, vilket man gör på väster tillsammans med kärt sällskap. Kan knappt vänta tills dess!

Fem timmar hos mormor räcker gott och väl för att jag ska bli riktigt rastlös. Påsken är inte vad den har varit och att påstå att den är värd att firas är enligt mig en klar överdrift. Två kullar med påskkärringar är det enda som ringt på dörren i år. Om detta beror på ett sjunkande intresse för påsken eller den fruktansvärda kylan utanför fönstret kan jag inte avgöra. Jag minns åtminstone att jag tyckte om påsken när jag var liten och att det var en sjävklarhet att gå kvarter efter kvarter i jakt efter godis eller i värsta fall ett litet äpple. Bara för att bevisa att det faktiskt var bättre förr vill jag även minnas att varje medlem i klanen gav varsit påskbrev, och inte bara ett gemensamt, som de flesta gör idag. För att vara lite extra negativ måste jag dessutom tillägga att man på min tid lade ner en del tid på dessa och såg till att de innehöll något mer än slarvig text som ska likna "glad påsk". Så gick det i alla fall till i mina kretsar, men det var ju trots allt en evighet sedan. Och än en gång kan vi konstatera att nittiotalet var ett strå vassare än år tjougohundra.

Idag fyller min kära mor år. Grattis, grattis! Av mig fick hon en bok som hon för en gångs skull faktiskt inte läst. Om detta är en bra eller dålig överraskning vet jag inte, för antingen hade hon inte upptäckt boken eller också har hon medvetet valt att inte läsa den. Men jag utgår från att hon blev nöjd eftersom hon tackade och var glad. Det är ju trots allt tanken som räknas. Bortsett från detta så har dagen varit ganska deprimerande. Den bitande kylan är inte att tala om, jag törs inte ens gå ut! Jag förfryser både fingrar och öron och tanken på att bli sjuk nu känns inte alltför lockande. Men en springrunda ikväll är ofrånkomlig med tanke på att jag inte kommer att kunna träna på hela helgen. Det är hårt, det är kallt och det är ovärt. Med andra ord - precis som jag trodde att det skulle bli när jag lämnade det ljuva livet på väster i förmiddags.

Nu har två månader gått och jag kan utan överdrift säga att dessa varit bland de bästa i mitt liv. Hur jag ska klara mig utan dig de kommande dagarna är en gåta. Jag saknar dig varenda ensam sekund.

Idag har jag gjort någonting ytterst ovanligt för att vara Elin. De som känner mig rätt är nog vid det här laget medvetna om min inställning till vatten och även min avsky till att blöta ner mig (då syftar jag främst på håret). Hur spenderar man då en tisdag om inte i ett badhus? Glad i hågen for jag iväg med tankarna att jag enbart skulle hålla mig till bubbelpoolen och på sin höjd lite motionssim. Forsen inledde dagen och redan där sprack min plan om att hålla huvudet högt över vattenytan. Jag blev blöt. Och sedan var det bara att köra på och inte låtsas om mascaran som rann längs ögonen. Bra jobbat Elin!

Som jag skrivit ovan kanske min inställning till bad låter negativ. Så är dock inte fallet. Det har varit otroligt trevligt och med ett likaså trevligt sällskap kan det i stort sett bara gå åt ett håll. Att man sedan blir blöt är en annan femma, det är ju trots allt vatten man vistas i. Så istället för att klaga tackar jag pappa för min dåliga hårkvalitet och satsar på en badmössa till nästa gång.

Inte ens din tröjas doft är nog som tröst. Jag känner mig ganska ensam här i mörkret.

20.15 - telefonen ringer. Jag förklarar för min far att det med stor sannorlikhet är F som också har panik.

E: Hallå...
F: PANIK!

Panik blir dagens nyckelord och vi är överens; det är kört. Det väntas bli en hård bussresa imorgon.

Visst kan livet vara som en karusell ibland. I det här fallet stämmer detta skrämmande väl. Mitt huvud har snurrat runt, runt hela dagen. Från det att jag entrade bussen i morse till hemfärden i eftermiddags. Allt har bara varit en enda röra och jag förstår fortfarande inte att jag ens tog mig dit. Men nog var det värt besväret då jag fick chans att träffa alla igen, även om det bara varade i en halvtimme. Provet gick ganska bra trots allt. Jag hoppas åtminstone att jag lyckades pricka in det mesta. Men vem vet vad jag och min snurriga hjärna skrev ner? Det visar sig nog senare. Jag är bara glad att det hela är avklarat och att man äntligen kan stryka det från listan. Nu hoppas jag bara att karusellen stannar av och att J inte insjuknar ytterligare. Jag klarar inte fler dagar utan dig!

I väntan på lektionens början lyckades jag bränna tvåhundra spänn på H&M. Jag är i djup chock! Jag förstår fortfarande inte hur det gick till...