Det finns alltför många
Trots att jag anat det redan från början så kan jag inte undgå att bli överraskad. Att det finns dumt folk är inget nytt, dessa har existerat i alla tider. Att de däremot tycks kunna dyka upp lite överallt gör det hela värre. Det faktum att vissa dessutom utger sig för att verkligen vara är ännu hemskare. Jag antar att det gäller att se skillnad på vilka som är och inte. Hålla sig undan från de sistnämnda. Det får bli mitt nyårslöfte.
Elins nyårslöfte: "Finner du minsta brist i din umgängeskrets, bryt kontakten!"
Julen varar än till påska?
Jag är dock ingen julhatare, snarare tvärt om. Jag finner julen trevlig och viktig som högtid. Utan julen hade man inte haft mycket att se fram emot vad det gäller vintern. Det mesta med vintern kretsar faktiskt kring kyla och elände, något som jag har väldigt svårt för. Det finns dock en dag som jag kan acceptera snö och kyla och det är just julafton. Därför är denna dag ett slags undantag. Med risk för att låta negativ så anser jag att juldagen inklusive mellandagarna enbart är onödiga dagar i almanackan. Nu när julaftonen har passerat blickar jag egentligen bara åt ett håll, och det är mot den varma och sköna sommaren som utan tvekan är den bästa tiden på året.
So this is christmas
Nu är julen här igen, har jag hört. Det ser åtminstone så ut. Om det inte vore för julskyltningen och den jättevackra belysningen på gator och torg så hade jag nog tvivlat. Julstämningen uppnår en nivå av hela 0 % inom mig. Det är så vardagligt så det är otäckt. Vad denna tragedi beror på har jag ingen aning om, den rätta stämningen tycks bara inte har infunnit sig. Exempelvis åkte jag och min kära far och köpte en julgran idag. Där rök ytterligare en tradition - utochhuggadenfulastegranenihelaskogen-taditionen. I år bar det raka vägen till Statoil på mammas uppmaning. Inte nog med att granarna såg rent ut sagt förjävliga ut; vi fick betala för skiten också!
Ett besök hos N var dock mycket uppskattat. Kanske finns det ändå en viss stämning långt inne som går att plocka fram trots allt. Mycket av julen handlar faktiskt om att umgås med dem man tycker om, vilket jag uppskattar otroligt mycket. Vad vore mitt liv utan er högt uppsatta? Inte mycket alls. Därför önskar jag eder alla en riktigt god jul och ett likaså gott nytt år!
Du måste skämta...
Dessa ord, hämtade från ett högst oväntat håll, fick mig att rysa. Jag vet fortfarande inte varför med tanke på att (håll i er!) Gyllene Tiders texter aldrig varit speciellt djupa. Nu ska jag inte påstå att det jag skrev ovan heller är speciellt djupt jämfört med mycket annat, men just då kändes det som att dessa talade till mig på ett högst obehagligt sätt. Efter att ha diskuterat livets djupa sida med min kära vän F, sittandes under en filt i ett mörkt rum med en tekopp i handen blev stämningen genast otäck när dessa ord skrålade ut från spelaren. Till en början var det ett skämt att ens överväga att sätta på "Finn fem fel". Bäst före-datumet har passerat för länge sedan. Om det ens har funnits något "innedatum" för denna. Man kan ju tycka att texter som "Du måste skämta om du tror att du är den hon vill ha" är lite sådär lagom hånfulla och därmed också trevliga att lyssna på. Förövrigt är alltihop ganska lamt och vissa låtar kan man tro är skrivna under tidspress eftersom de är allt annat än genomtänkta och med texter som kan liknas vid en parodi.
Jag kan dock inte låta bli att tycka om gamle Per, för nog är det något speciellt med alla hans verk. Eller också är det bara minnena de framkallar som jag är fäst vid. Det var absolut inte meningen att detta skulle låta som någon slags B-recension av en skiva vars bäst före-datum gick ut 03. Det enda jag egentligen ville säga med detta är att vissa texter kan tala till en på ett otäckt sätt. I mitt fall en text ur en titel så fånig som "Nere på gatan".
Miserabelt
Så jag gör som vanligt; tar fram F:s levnadsregler.
§3. Ingenting är vare sig så bra eller så dåligt som det verkar.
§6. Nästan ingenting spelar någon roll.
Sött och surt
Äntligen lov. Vad var det gubben i aulan sa? 18 dagar, 432 timmar... Ja, då det lät långt i alla fall. Kanske är det ändå inte så långt med tanke på julen och alla dess mellandagar. Dagar då man gör absolut ingenting. Är jag den enda som mest sitter och stirrar in i väggen under dessa och undrar varför de ens existerar? Jul räcker, sedan vill man tillbaka. Tillbaka till den gråa vardagen.
Innan jag går närmare in på det som faktiskt har varit positivt med dagen som passerat är jag bara tvungen att påpeka vad skit allting är just nu. För det första är jag bosatt mitt i skiten. Detta är inte bara allmänt träligt, det ställer även till problem för den som inte helst sitter hemma och ruttnar en avslutningskväll. Den sista blå sket-bussen går hem kl 22.30. HALV ELVA! Då har inte ens hälften av folket entrat stället. Obeskrivligt surt. Det andra är så fan så jag vet inte om man ens kan skriva det i en blogg. Det kom verkligen som ett slag. Minen - helt ofattbart! Med tanke på vad jag redan sagt så är det bäst att jag håller tyst i fortsättningen. Jag har dock dragit en slutsats; lita aldrig på någon.
Efter skolan blev det fika med mina fina klasskompisar. Otroligt trevligt måste jag säga. Som vanligt resulterade detta i många goda skratt (för att inte tala om kort!). Vi tog farväl av D som kommer att lämna oss efter den här terminen. Sorgligt, jag kommer att sakna henne. Vi hade dock en trevlig stund och därefter bar det iväg för att möta O1. Vi spenderade hela dagen inklusive kassan på diverse onödigheter. Jag gjorde dock ett ekonomiskt genidrag och lyckades äta lunch för ynka 10 kr. Min snåla hjärna vet hur man använder småmynten rätt.
Nötknäckaren
Ännu en nöt att knäcka. Hur många skall det sluta med? När de inte längre får plats i skålen är frågan vart man skall göra av dem. Och goda, nej, det är de inte heller. Man blir enbart förgiftad av dem och i värsta fall slår de även ut hela tankesystemet. Varför? Jag hatar dem!
Från och med nu förklarar jag mig allergisk mot nötter. Dessa skall aldrig mer få göra mitt liv miserabelt.
Need some help before I go insane.
Djupt besviken på allt.
This isn't happening
Precis som min käre vän O1 nämnde i sitt senaste inlägg är detta en extremt ovärd dag. Det finns tydligen inga gränser för hur dåligt saker och ting kan gå. Det tycks heller inte finnas några gränser för hur otroligt tråkigt och värdelöst livet kan kännas. Måndagar i allmänhet är dagar värda att förglömmas. De existerar inte i min värld.
Detta borde betyda att ingenting egentligen har hänt. Allt var bara en dröm. Jo, så måste det vara. Och helt plötsligt blev allt jättehajp!
Det är inte lönt, sa den som försökte.
Vad man än gör så blir det fel, eller vad säger ni?
Egoist, javisst!
Det kom som ett slag. Aldrig har jag hört något liknande, speciellt inte från min egen mor. "Du är så egoistisk!" VA, JAG? Ingen har någonsin sagt kallat mig egoist förut, åtminstone inte vad jag kan minnas. Jo, det har förresten hänt 1 gång, men då fick jag även höra en del annat trevligt på köpet. Den gången tog jag det inte så hårt, men nu börjar jag nästan bli rädd för att dessa svidande ord är sanning. Hon menar alltså att jag alltid talar om mig själv och inte verkar bry mig om annat. Det enda jag sa kan ha varit något i stil med: "Åh, jag måste färga håret, jag ser förjävlig ut!". Vilket sorgligt nog också är sant, det ser förjävligt ut. Det är möjligt att jag går runt och påpekar detta alltför ofta, men detta kan inte hjälpas då jag har haft beslutsångest i flera år angående vilken färg jag ska välja. Tar jag ljusbrun blir det kolsvart, tar jag mahogny blir det illrött osv osv. Som tur är ändras färgen till det bättre med tiden, men i början är det knappt så att jag vågar visa mig offentligt.
Så nu står jag alltså inför ett svårt val: Antingen tar jag en färg som jag redan innan vet kommer bli dålig, eller också väljer jag en färg jag aldrig provat förut och hoppas på att det finns en Gud där någonstans där uppe.
Vad skulle du ha gjort?
Konsten att svamla, ty den är.
Som vanligt på onsdagar tvingas jag åka långa vägar för att enbart ha en lektion. Det värsta med detta är nog ändå att resten av min klass inte har någonting på schemat, vilket betyder att de är lediga. En lagom sur sak i mitt så lagom sura liv.
Är det någonting jag behärskar så är det konsten att svamla. Inte alls svårt. Det gäller bara att kunna prata om alla möjliga saker utan någon direkt anledning. Det saknas dock ofta kvalitet i dessa uttalanden. Meningarna blir lätt osammanhängande och för att inte tala om alla dessa internskämt som har tendens att slinka med. Inte så intressant för den utomstående i konversationen. Detta fenomen inträffar ofta under möten med högt uppsatta. Att det däremot händer i skolan är dessvärre ett problem. Jag var beredd på det värsta och fick även uppleva det. Mitt i klassrummet står jag med uppmärksamheten riktad mot mig. Det började bra - "Pablo Picasso var en spansk konstnär som..." Sedan minns jag ingenting! Och tur är väl det, för jag fruktar det värsta.
Jag minns åtminstone klassens uttråkade miner.
Idioti
Jag vet dock varför jag bryr mig.
En skör tråd
Ibland, eller rättare sagt mycket ofta, kan jag spekulera i huruvida detta har ett slut eller inte. Ett evigt slitande och en ständig press är vardag numera. Tidspress framför allt. Redovisning på redovisning, arbete efter arbete. Kan detta sluta väl? Nej, jag tvivlar starkt på det. Samtidigt som mitt betyg hänger på en skör tråd (har hela två dagar på mig att styra upp det!) sitter jag och skriver om totalt onödiga saker. Sådant som ingen varken vill eller kommer att läsa. Kanske anses jag som dum, men det är något jag får ta. Detta är trots allt den lilla fritiden som blev över.
Ain't no sunshine
Ibland kan en liten, kanske till och med en helt obetydlig sak, rädda en hel dag från att sluta i sorg och misär. Ett ord eller två, kanske tre. Kanske fyra. Eller fem. Denna dag tycks dessvärre sluta i det förstnämnda. Förlåt om jag talar i gåtor, can't help it.
Great success
Annars har dagen i stort sett varit som vanligt. Inget större har inträffat idag heller. Jag skall dock deltaga i den omtalade innebandyturneringen. Tema 80-tal, vilket bland annat kommer att innebära höga tofsar och benvärmare. Och ja; Vi kommer med stor sannorlikhet att bli sist.
Nu: Promenad med högt uppsatte. Det finns mycket att spekulera i, och om det är något som intresserar mig så är det just detta.
Denna dag, ett liv.
Den dagen då jag och min eminente O1 upphörde vårt bloggande minns jag som om det vore igår. Det kändes som att någonting dog inom mig. Jag hade inte längre möjlighet att uttrycka mig på samma sätt som förut, vilket visade sig bli en stor förlust. Det faktum att vi till stor del saknade läsare hör dock inte hit. Vi vet båda två att outsiderbloggen var den hajpaste på nätet.
Jag gör nu comeback - visare än någonsin förr. Som sann outsider och samhällsvetare bliver spekulationerna många. Om dessa är intressanta är dock en annan femma. Det är trots allt mitt händelselösa liv det handlar om.
