U

20.15 - telefonen ringer. Jag förklarar för min far att det med stor sannorlikhet är F som också har panik.

E: Hallå...
F: PANIK!

Panik blir dagens nyckelord och vi är överens; det är kört. Det väntas bli en hård bussresa imorgon.

Visst kan livet vara som en karusell ibland. I det här fallet stämmer detta skrämmande väl. Mitt huvud har snurrat runt, runt hela dagen. Från det att jag entrade bussen i morse till hemfärden i eftermiddags. Allt har bara varit en enda röra och jag förstår fortfarande inte att jag ens tog mig dit. Men nog var det värt besväret då jag fick chans att träffa alla igen, även om det bara varade i en halvtimme. Provet gick ganska bra trots allt. Jag hoppas åtminstone att jag lyckades pricka in det mesta. Men vem vet vad jag och min snurriga hjärna skrev ner? Det visar sig nog senare. Jag är bara glad att det hela är avklarat och att man äntligen kan stryka det från listan. Nu hoppas jag bara att karusellen stannar av och att J inte insjuknar ytterligare. Jag klarar inte fler dagar utan dig!

I väntan på lektionens början lyckades jag bränna tvåhundra spänn på H&M. Jag är i djup chock! Jag förstår fortfarande inte hur det gick till...

Det har varit en ovärd dag. Tröttheten tar död på mig. Jag vet att det är mitt eget fel, jag borde inte ha suttit uppe hela söndagskvällen enbart för att bli klar med en uppgift till engelskan. Jag skulle ha blivit klar mycket tidigare än så. Att sedan få höra att den lika gärna hade kunnat lämnas in på onsdag innebar bara ännu ett bakslag.

Idag ska jag promenera, glo på tv och lägga mig tidigt.

Dagen inleddes med en promenad i blåsvädret. Det var så pass att jag blev tvungen att anpassa rundan efter vinden, något jag har mycket svårt för, likaså att anpassa kläder efter väder. Jag gjorde allt detta dagen till ära bara för att få dagens dos av motion och friska luft. Ett måste nu i förkyldningstider då en runda i spåret inte kommer på tal.

Precis som jag nämnt i tidigare inlägg hade jag lovat en middagsbjudning. Jag är inte den som sviker i första taget, utan stod fast vid mitt beslut och hälsade N välkommen på en extraordinär smakupplevelse. Komiskt nog gick jag i mästerkockarna E&J's fotspår och lagade till en härlig blandning av klyftpotatis och diverse rotfrukter (den här gången existerade dessa!). Nytt för den här gången blev mina egenkomponerade tacobiffar. Jag har inte funnit något bättre namn för dessa än. Flexibel som jag är slängde jag i det jag kunde hitta och jag må säga att de smakade bra enligt kocken själv. Som grädden på moset serverades en skål med glass och björnbär till efterrätt. Även detta en favorit i repris. Bäst av allt var såklart det trevliga sällskapet. Jag fullkomligt älskar att diskutera samhällets nyheter tillsammans med dig, min käre vän. En sen visit av F gjorde kvällen fullbordad och nu känns det äntligen som att jag har hunnit prata av mig och haft chans att umgås med mina kära flickor, vilket inte händer alltför ofta numera. Ni är fantastiska!

Imorgon bär det iväg till huvudstaden med min käraste. Det kommer att bli en toppenhelg och jag kan knappt vänta på att stiga på bussen imorgon. Nu återstår bara en sak: packa! Ni kvinnliga läsare är säkert väl medvetna om all planering som (faktiskt!) krävs inför två dagar hemifrån. Hur många neccessärer går ner i min väska? Hur många neccessärer borde jag ta med mig?Behöver jag verkligen mer än två stycken? Frågorna är många och omöjliga att svara på såvida jag inte rör på mig för att packa ihop alla dessa livsviktiga produkter samt tar reda på hur stor väskan är i volym.

Det är onsdag. Halva lovet har redan gått och trots att tiden flugit iväg så känns det ändå som att jag hunnit njuta av det som varit. Mycket tid har spenderats på väster där jag även vaknade upp idag. Det har varit fantastiskt trevligt och jag kan inte förstå hur jag sjutton jag ska klara två dagar utan min käraste. Jag får trösta mig med att helgen ser ut att bli lika bra som jag hade hoppats på. På fredag bär det iväg till huvudstaden för att inte återvända förrän på lördag. Bara vi två.

En långpromenad satt fint en dag som denna. Med bra musik i öronen blev detta extra trevligt (Heja Clas Ohlson för billiga sladdar och tack min kära för hjälpen!). Precis som alla andra dagar ringde min käre mor för att dra standardfrågan: "och du är väl inte hemma förstås?" Jo, det var jag faktiskt. Det är nästan otäckt så hemma jag var. Duktig var jag tydligen också då jag erbjöd mig att sätta på kaffe, något jag pinsamt nog inte lärt mig förrän på senare tid. Och nog är det trevligt med familjen samlad runt ett bord med tända ljus en helt vanlig eftermiddag. Imorgon stundar ett möte med N. Jag har lovat en middagsbjudning. Nu återstår bara idéer om vad jag kan tänkas laga till som inte är alltför komplicerat. Hur som helst ska det bli trevligt att diskutera samhällets nyheter med denna person som jag saknat under den tid som passerat sen sist.

Äntligen. Jag säger det igen, äntligen! Ytterligare en skolvecka har passerat och med facit i hand så blev den trots allt ganska bra. I skolväg känns det mesta avklarat vilket känns helt fantastiskt att våga påstå. Som om inte detta vore nog: det är lov! En hel vecka av ren ledighet väntar och vad jag vet så kommer denna bli precis hur bra som helst. Lovet invigdes redan igår kväll med en sammankomst på väster. Med trevligt sällskap blev detta riktigt hajp och därmed fick helgen och det kommande lovet en fin start. Kvällens fem ravetecken går till "Svartån", som blev något nytt för i år. E och F var överens: "inte så farligt som man kunde tro". Jag blir dessvärre tvungen att ge ett överstruket ravetecken till musiken som inte kändes helt hundra, eller som jag och H skulle ha uttryckt det, cien por cien. Även där var radarparet överens och bytte skiva. Kvällen avslutades med ett maratonlopp genom stora staden då K höll på att missa sin buss. Vi höll tummarna och hon hann med några sekunders marginal.

Idag gifter sig min kusin. Jag har alltid tyckt om bröllop och även kusinen i fråga. Men upptagen som jag är skickar jag två representanter vid namn madre y padre real. Padre i en, enligt honom, på tok för stor kostym med för långa byxben. Madre i en mindre uttänkt utstyrsel. Det är hårt. Jag får önska dessa lycka till med grönskaks-sketchen som säkerligen blir en succé. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att göra er sällskap, käre familj, men schemat är fullspäckat och tiden knapp. Och sen var det där med inbjudan också...Hur som helst kommer kvällen bli otroligt mysig då jag väntar sällskap vid namn Mr.J. Kan det bli så mycket mer passande en kväll som denna? Jag tror knappast det. Vi möts snart, min kära!

För vad är väl en bal på slottet?

Även fast jag kanske inte är ett vidare stort fan av alla hjärtans dag vill jag så här på kvällskvisten bara passa på att dedikera ett inlägg till alla dem som gör mitt liv värt att leva. De jag aldrig skulle byta bort mot någonting annat på denna jord. De som alltid finns där när man behöver dem som bäst. Personer jag är beredd att göra precis vad som helst för.

Jag kommer härmed att använda mig av tre ord som icke bör missbrukas. Detta för att visa hur speciella ni faktiskt är. Jag älskar er. Älskar, älskar, älskar.

Att dagar kan kännas så ovärda. Att saker och ting kan kännas så meningslöst. Att franska revolutionen måste vara så lång.

Ute skiner solen för andra gången den här veckan. Om det är något som i vanliga fall som skulle göra mig glad så är det just detta. Det finns inga ord för hur mycket jag har saknat solsken och behagliga temperaturer under vinterhalvåret som förhoppningsvis snart är över. Men nej. Trots allt detta är jag på ett ganska dåligt humör. Inspirationen finns inte där. Motivationen tycks inte heller existera. Allt är hopplöst och jag vet att det förblir på det viset om jag inte tar och sätter igång med arbetet illa kvickt. Seminariet imorgon är trots allt ganska viktigt och jag tillåter mig inte att misslyckas. Det blir helt enkelt till att knapra lite pluggispiller och plocka fram de sista kraterna som finns kvar innan det stundande lovet. En tid som ser ut att bli hur bra som helst.

Dagen som passerat kan sammanfattas med dessa nyckelord: Skattesänkning, spenatsoppa, stafett, ekologiskt te, rutig skjorta och abstinens.


Mycket mer än så orkar jag faktiskt inte skriva i nuläget. Faktum är att dagen varit ganska ovärd. Som om inte detta vore nog ser morgondagen ut att bli snäppet värre. Och det gör mig så där trött att jag helst skulle vilja somna och inte vakna upp förrän på fredag kl 4. Så just därför stundar en plågsam runda så fort löpartightsen åkt på.

Måndagen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Jag kan se mörkret falla över den tidigare så stjärnklara himlen och dimman lägga sig som ett tjockt täcke över de kala hustaken. Det sista var inte riktigt sant, men funkar för stämningens skull. Nu är veckans värsta dag förbi och saker och ting kan bara gå i en riktning. Framåt och mot det bättre.

Den enda gången då jag kan tillåta mig själv att känna mig fullkomligt normal är efter ett avsnitt av Outsiders på kanal 5. Säga vad man vill om mig, men jag har varken torgskräck eller fobier mot vattenledningar eller gamla tanter. Jag vågar gå ut på gatan utan att bli livrädd för att råka skada en gammal försvarslös tant. Det är till och med så pass att jag kan duscha ensam utan någon som sitter utanför och håller mig sällskap trots alla otäcka vattenledningar som är placerade lite överallt i ett badrum. Som att inte detta vore nog: jag klarar dessutom pressen att hämta tidningen på morgonen i risk för att någon skulle få syn på mig. Detta är dock ingenting jag behöver oroa mig för då madre y padre real vanligtvis brukar ta hand om denna syssla. Jag nöjer mig med att läsa det värdelösa bladet helt befriat från skvaller och nöjesnyheter.

Skämt åsido, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de individer som lider av dessa problem. Fobi för gamla tanter innebär fobi mot en fjärdedel av jordens befolkning (med risk för en viss överdrift). Att inte klara av vattenledningar och rör av olika slag kan vem som helst räkna ut leder till en del problem i vardagen. Det gäller att skaffa sig en man som är villig att sitta utanför duschen och, precis som både jag skulle ha uttryckt mig och personen i fråga uttryckte sig, hålla en dialog. Och med det här inlägget kommer jag i fortsättningen att klassas som ännu mer outsider, och inte alls "fullkomligt normal" som jag tog mig vatten över huvudet och skrev ovan. Men en gång O2 - alltid O2.