U

Onsdag är en bra dag. Åtminstone när den är över. Som jag sagt tidigare är det nu tillåtet att börja blicka fram mot helgen som i detta fall ser ut att bli riktigt hajp. Vad sägs om en tripp till stockholm samt föhoppningsvis mer än en mysig kväll med Mr.J? I mina öron låter detta fantastiskt. Det känns lite surt att mamma lyckades pricka in stockholmresan just den dag då denne man fyller år, men precis som jag alltid brukar säga: det är hårt. Jag får försöka kompensera detta genom att slå en signal på den portabla telefonen. Jag slår två om så önskas.

Imorgon blir jag så illa tvungen att ta tag i skolabetet som bör vara genomfört innan måndag. Jag känner mig usel som brytt mig så lite enda tills nu då allting ska vara klart. Men faktum är att det finns viktigare och roligare saker i livet än att banka in tre olika revolutioner i skallen inom loppet av någon vecka. Det är bara att konstatera: jag är inte intresserad av historia och definitivt inte av den amerikanska revolutionens orsaker och händelseförlopp. Jag håller mig till mer värdsliga saker som att glo på diverse amerikanska skitserier (som säkerligen inte existerat utan den amerikanska revolutionen). Där vill jag tro mig se en liten koppling till denna historieuppgift som känns helt åt skogen för tillfället. Jag beskådar hellre Steve och gänget i Beverly hills än Spinning Jennys utveckling i industriella revolutionen. Än har inte sam-programmet lyckats knäcka mig och jag fortsätter att vara ointresserad av det mesta bakom min pluggisfasad som sakta men säkert håller på att falla platt till marken.

Snön fortsätter falla och jag är lika rädd som igår och dagen dessförinnan. Det är ofattbart så mycket snö helvetet har lyckats producera på den senaste tiden. Rätt som det är kommer dörren att snöa igen och jag är fast i mitt lilla näste föralltid. Och skönt är väl det, för jag vägrar att gå ut. Snö kommer förbli min största fiende förutom möjligtvis regn, kyla och kolsyrat vatten.

Vad det gäller gårdagen så finns det både goda och mindre goda saker att berätta. Kvällen började bra med ett möte med Mr.J (Hanna, jag vet att namnet är upptaget, men använder mig av detta tills jag funnit något mer originellt). Det blev precis så där trevligt som det alltid är med denna person. Runt klockan 8 skildes våra vägar åt och jag begav mig mot centrum för att möta upp E och B. Just när jag får syn på dessa plingar min telefon till och vem är i luren om inte F, den stackaren, som råkat glömma sitt leg. Hennes förhoppning var att jag skulle vara hemma så att jag kunnat ta med det åt henne, men det sprack redan innan vi hunnit säga hej. Hur som helst lyckades vi hamna på rätt stadsbuss som tog oss hem till F där vi gjorde oss i ordning enligt deras tradition. Jag är mycket tacksam över att jag fick uppleva denna och jag måste säga att ni är riktiga hejare på att bygga upp stämningen! Detta toppat med melontuggummi kan inte bli annat än lyckat - trodde jag. Chocken kom vid insläppet. "Ni kom försent" var det första vi fick höra. Vadå försent? Fint folk kommer alltid sent, tyckte vi, men tvingades ändå betala 30 kr var för att komma in trots att vi redan hade biljett. Besvikelsen var enorm, men självklart höll vi god min för att inte sabotera stämningen som börjat inta så snart vi närmade oss dansgolvet. Det första jag möts av den högt uppsatte K-H och kunde inte längre undgå att påpeka vad jag tyckte. "-Du är så dålig!" 

Dansgolvet var riktigt lamt och musiken riktigt dålig. Allt detta i en riktigt dålig kombination. Trots allt blev inte kvällen helt misslyckad med tanke på det fina sällskapet. Precis som jag sagt tidigare: I rätt sällskap blir allting bra. Denna kväll var inget undantag och jag entrade sketbussen med en god min även denna kväll. Detta efter ett kort men ack så trevligt möte med Mr.J och kompanjon som hade vägarna förbi. Nu stundar ett möte med L, något jag ser fram emot bortsett från att det känns hårt att ta sig ut i detta yrväder. Tur är väl att hon bor ganska nära och tar jag på mig den fulaste jackan med luva kanske jag slipper mössa och paraply. Smart drag.

En lugn morgon och förmiddag börjar sakta med säkert övergå till något som brukar kallas eftermiddag. Den tid på dagen då alla är mätta och belåtna och det är meningen att man ska börja blicka framåt mot den stundande kvällen. Lördagskvällar är till för att utnyttjas, vilket jag också tänker göra på bästa sätt. Kvällen kommer att spenderas på Club XL tillsammans med tjejerna. Den inleds hemma hos F där vi tillsammans bygger upp stämningen. Därefter slinker vi in lite senare för att förhoppningsvis undvika långa köer. Det kommer bli riktigt kul!

Jag har bara en sak att säga om gårdagen: den kunde inte ha blivit bättre. Du är allt.

Det snöar ute. Jag hatar snö. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag säger det igen: snö är det värsta som finns. Enligt F har jag klagat i 13 år, men detta ser jag som en överdrift eftersom jag har svårt att tro att jag klagade redan som treåring. Jag kan däremot erkänna 7 år av snöhatande och dålig inställning inför detta nedfall från helvetet.  Mitt hat består och jag blir livrädd när jag spanar ut från mitt fönster och vet med mig att jag snart är på väg att entra denna värld bestående av kyla, blöta skor och förstört hår.

Nu bär det iväg till stora staden för ett trevligt möte med en likaså trevlig person. Det kommer att bli jättemysigt och jag längtar redan! Du är den enda jag är beredd att trotsa detta oväder för, ska du veta. Innan jag lämnar landet och min kära blogg vill jag passa på att tacka lag Muskuelknuttarna för en otroligt rolig kväll och den härliga inställningen som ni alla visade. Vi var helt klart tuffast och att vi åkte ut handlade bara om otur. TACK TJEJER!

Imorgon väntar en hård dag. Inte minst med tanke på att det fruktade matteprovet äger rum. Nu finns det inga utvägar och jag kommer med stor sannorlikhet att misslyckas. Bortsett från detta kommer min dag spenderas på skolans område från klockan 8 på morgonen fram till efter midnatt. Det är nämligen imorgon den traditionella "nattinnebandyn" går av stapeln. Detta kommer på många sätt bli riktigt kul, men även krävande eftersom jag inte har möjlighet att ta mig hem tiden emellan det att skolan slutat och första matchen. Dessutom ska lag Muskelknuttarna självklart satsa på bästa möjliga uppladdning genom att äta en näringrik måltid samt bygga upp stämningen hemma hos M. Där blir det säkerligen kaos då ett tiotal muskelknuttar ska samsas om spegeln och den illrosa ögonskuggan, men med vår förmåga lär även detta bli en succé. Outfiten för iår är inte värre än att jag vägrar ta bussen hem efteråt. Faktum är att  det inte ens går några bussar, så det löser sig ändå.  Vad gör man inte för laget? Vi är klockrena och det räcker. Om vi sedan kan spela är en helt annan femma...

Det är otäckt så saker och ting har blivit. Höstterminen bestod till stor del av hårt pluggande från det jag kom hem till sena kvällen. Det fanns i stort sett ingen tid över till någonting annat vilket var ett helvete för det mesta. Uppsatserna tog död på mig, och för att inte tala om allt som skulle göras runtomkring dessa. Man levde i någon sorts värld där fritid inte existerade. Det var den gråaste värld jag någonsin satt min fot i och tanken på att fortsätta leva i den kändes fruktansvärd. Jullovet kom som en räddning, men varade inte speciellt länge. Det var dock en bra tid som fick mig på andra tankar och nu i efterhand har jag förstått att den innebar mer än så. Jag gör ingenting längre. Det är som att jag har hamnat i någon slags obalans där jag varken orkar eller vill bry mig om allt som har med skolarbete att göra. Lektionerna sitter jag för det mesta av och skulle aldrig kunna tänka mig att göra mer än just det nödvändigaste. Kanske beror detta på ren lathet, men jag skulle snarare påstå att det är mitt ointresse för det jag gör som börjar visa sig alltmer.

Samvetet finns där. Jag vet att jag inte kan fortsätta i samma stil som jag gjort de senaste veckorna. Frågan är om jag är beredd att ändra mig speciellt mycket. Jag är trots allt inte speciellt ambitiös och har aldrig känt intresse av att göra mer än nödvändigt. Man skulle nog kunna säga att jag helst försöker smita undan med så mycket som möjligt med filosofin "om jag hoppar över det nu så har det runnit ut i sanden till nästa gång". Detta fungerar i vissa fall och andra inte. Jag försöker ändå att ta vara på alla tillfällen som bjuds för att komma lindrigt undan. Sedan handlar det såklart om prioritering och det händer ofta att jag prioriterar roliga saker före tråkiga måste jag erkänna. Hur som helst börjar jag nu bli rädd för att saker och ting kommer att gå utför om ingen förändring sker. Att plötsligt bli superintresserad av det skolarbete jag har är omöjligt, för det kommer jag aldrig kunna bli. Men man kan ju åtminstone tycka att jag borde ta mig i kragen och försöka koncentrera mig på det som ska göras och inte på allt annat förutom just detta.

Utan er alla trevliga människor vet jag inte vad jag tagit mig till. Om det är någonting som gör att jag orkar ta mig upp på morgonen och entra den blå sketbussen så är det ni. Utan er vore allt så mycket sämre. Vi har trots allt ganska kul för det mesta, förutom när det är tråkigt förstås...

Låt oss leka med tanken att matematik inte existerade. Ett plus ett hade inte nödvändigtvis varit två. Ett schema hade kunnat stryka en eller i värsta fall två lektioner från schemat varje vecka. Man hade heller inte behövt komma ihåg onödiga ord som multiplicera, subtrahera, dividera och addera. Ingen hade behövt blivit kallad trög genom hela sin skoltid enbart för sina svårigheter med att lägga ihop onödiga tal för att få fram ett likaså ointressant svar. För ärligt talat; vem har egentligen nytta av matematik på högre nivå än vad som är nödvändigt till vardags?

En sak står åtminstone säker och det är att mitt liv hade varit bättre utan matematik. Min avsky mot denna uppfinning från helvetet är alltför stor för att kunna beskrivas i ord. Det bästa vore kanske att avsluta hatandet redan nu eftersom jag tror att de flesta där ute förstår mig ändå. Att avsky ett skolämne är ingen bra idé och definitivt inget jag rekommenderar. Speciellt inte då jag råkar vara bunden till detta i minst två år till. Som stolt sammare tvingas jag läsa både A och B-kursen. Den som vill undvika känslan av misslyckande bör även välja till C-kursen för att ens ha chans att slå sig fram i den hårda  konkurrensen som väntar senare i livet. Jag har aldrig varit speciellt smart och kommer heller aldrig att bli det. Min hjärna är inte skapt för att lösa miltals långa ekvationer  innehållande X,Y och hela helvetet. Kanske kan det låta korkat (vilket inte alls är omöjligt eftersom jag inte är något geni) men jag saknar inte dessa kunskaper såvida jag inte behöver dem för att få ett betyg. Hade det inte varit för tvånget att läsa detta ämne hade jag lagt det på hyllan redan på högstadiet. Hur som helst är jag nu tvingad att visa mina matematiska färdigheter genom att aktivt resonera kring olika problemlösningar. Och hör här gott folk: Jag har visat att jag behärskar de grundläggande uppgifterna samt delvis de sammansatta. Hur värt låter inte det på en skala? All framgång i livet grundar sig säkerligen på högstadiemattens resultat.

Jag har prov på torsdag. Det kommer att gå åt skogen och jag kan inte bry mig mindre, tyvärr. Jag förblir ett dumhuvud med allergi mot Pythagoras sats.

Hallonte är gott, men svart vinbär är nog strået vassare. Helst skulle jag  föredra en rykande kopp kanelte eller African Rooibos, som jag föll för lite extra härom dagen. Men i dessa tider tager man det man haver, vilket i det här fallet fick bli Liptons hallonte. Det duger i svält kan jag meddela.

Fredagskvällen blev riktigt trevlig och framförallt lugn. Berra fick stå för maten och Mark för underhållningen. För er där ute som liksom jag uppskattar högklassig musik kan jag rekommendera Dire Straits's "On every night". Fint urval av låtar samt en högklassig konsert kan bara reultera i en sak - succé. Dagen därpå bar det iväg till stora staden för ovanlighetens skull. Detta innebar lyckade inköp men även tänkta inköp som aldrig blev av. Hur svårt ska det behöva vara att slänga fram en Clinique-mascara i modell "Long pretty lashes" som är svart? Tydligen så är det svårt. Jag besökte Kicks multiplicerat med 2 adderat med Åhlens - helt utan resultat. Svart-brun färg lockade mig inte och jag begav mig hemåt utan mascara och ser härmed fram emot ögonfranspanik enda fram till onsdag, då kvinnan i butiken påstod att denna modell skulle anlända. Ja, livet är hårt, men det sa jag redan i fjol...

Nu ringer jag. Jag bara måste få höra din röst.

Onsdag är en dag mitt i veckan. När man väl nått denna är det tillåtet att börja blicka framåt och kanske till och med slänga in ett "vad händer i helgen?". Förhoppningsvis kan man börja känna sig lite nöjd över att man överlevt måndag och tisdag, som i mina ögon är två värdelösa dagar såvida inget alldeles extra råkar inträffa under just dessa. På mitt schema är onsdag en bra dag, för att inte tala om idag då jag lyckades få 2 av 3 lektioner inställda. Detta var självklart inte bara positivt med tanke på att jag lurades att åka långa vägar för att få reda på att läraren inte skulle komma och därefter bli tvingad att sitta av hela förmiddagen i biblioteket tillsammans med ett mindre lyckat sällskap. Den människans förmåga att prata om allt mellan himmel och jord samt min usla motivation till att arbeta gjorde dagen extremt ineffektiv. Sorgligt med tanke på att jag verkligen hade kunnat få saker och ting uträttade idag.Väl hemma råkade jag somna. Det var inte alls bra och framför allt inte värt med tanke på hur trött jag blev efteråt. Tanken på att ut och springa i kylan efter något sådant känns inte speciellt lockande, men det hör inte hit. Nu gäller det all hålla i och då finns det bara en sak att göra: genomföra det. Så om sisådär en timme eller två åker skorna på.

Någon mer än jag som är besviken på Tv400's skandalösa idé om att byta sändningstid på Jerry Springer, samt att dessutom halvera det hela från att först visa dubbelavsnitt till att bara visa ynka 1? Nej, jag tänkte väl det...

Pappas tjat och hemmagjorda teorier om amalgamförgiftning tar död på mig. Likaså blåsten utanför mitt fönster och de små regndropparna som slår mot glaset. Lugnet är outhärdligt och jag blir rastlös alltför tidigt även idag.

Med kaffet inom räckhåll och framför en skärm som visar blogg.se får denna dag en ganska trevlig uppladdning. Ska sanningen fram så hade jag inget bättre för mig, vilket är den enkla orsaken till att jag hamnade här. Men självklart finns det en anledning till att jag har blogg och i det här fallet är denna att jag faktiskt tycker om att skriva. Resultatet går att diskuteras, men ingen är tvingad till att läsa. Så den som sitter och läser detta och tänker precis som jag; att jag mest publicerar pinsamt dåliga och meningslösa inlägg som ingen egentligen bryr sig om innehållet i, kan jag bara skratta åt. Vem är det egentligen som slösar tid?

Texten ovan är ej riktad till någon speciell, även om det kanske kan låta så. Vad jag försöker säga är att jag vet att jag inte skriver vidare intressanta saker. Men ärligt talat, hur är detta möjligt i det liv jag lever nu? Livet kretsar i stort sett bara kring att överleva skolan och de återstående åren som minderårig. Just nu lever jag för framtiden i både större och mindre perspektiv. Visst längtar man till den kommande sommaren något otroligt, men vem kan undgå att längta ännu mer till den dag då man med studentmössa på huvudet avslutar sin treåriga gymnasieitd? Många säger att man ska leva i nuet, vilket jag håller med om till hundra procent. Ändå tvingas man i tidig ålder till att göra val som i många fall har stor betydelse inför framtiden. Det är meningen att man ska veta vad man vill och vem man är, trots att detta är omöjligt då man har upplevt löjligt lite för att ens kunna uttala sig om saker och ting. Vad innebär egentligen det där läkaryrket som man blivit formad till att vilja satsa på? Sommarjobb ska helst stå klart i februari, om inte redan året innan. Och "den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar" vilket i det här fallet innebär en sommar helt utan ekonomiska tillgångar och Lidls ravioli under tre månader.

Nu skiner solen. Jag funderar på att gå ut för att ta en promenad. Det är trevligt, vilket jag inte tycks vara ensam om att tycka längre. Ikväll stundar en trevlig sammankomst och jag kan knappt vänta på att entra den blå sketbussen för att färdas till stora staden igen. Det blir förhoppningsvis en riktigt bra kväll och jag kan bara hoppas att alla har möjlighet att komma. Nu ska jag låta solen skina och invänta stormen som sägs tillta idag. SMHI varnar, gott folk. Gå inte ut!