U

Tomhet. En mycket underlig känsla. Och det är ungefär så jag känner.

Som sann pessimist börjar jag tidigt att räkna ner sommarens sista dagar. Jag märker direkt när brännan tunnar ut och att solen inte alls skiner lika strakt som tidigare. Men det är först nu jag börjar förstå vad detta egentligen kommer att innebära. Det är då ångesten smyger sig på.

Sommaren har varit fantastisk. Utan tvekan den bästa i mitt liv. Jag är livrädd för den kommande tiden. Inte bara för att skolan kommer att bli riktigt tung, utan främst för mörkret, regnet och kylan. Jag klarar verkligen inte av det och skulle helst av allt gräva en grop för att hoppa ner i och täppa igen. Där skulle jag stanna tills höst och vinter passerat. Ovetande om hur grå världen faktiskt är. Det är en obeskrivlig känsla och jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå.

Det är svårt att tro, men dagen har till stor del spenderats i skogen bland lingon och blåa bär. Som rutinerad bärplockare skarpade jag ihop två fulla hinkar varav en var röd. De röda gick mycket snabbare att plocka kunde jag konstatera. Sedan bar det av till nästa skog, denna gången med Pentax i hand. Men i brist på intressanta motiv blev det ingen lyckad vistelse utan istället bar det iväg till den tredje skogen, fast den här gången med löparskor på fötterna. Jag har med andra ord inte haft någon toppendag.

Ett mycket bra lov är på väg att lida mot sitt slut. En vecka återstår, sedan stundar domedagen.

Händelselöst och värdelöst. Det är så de senaste dagarna sett ut. När det inte händer mycket mer än att regnet faller blir jag rastlös. Riktigt rastlös, som vanligt. Jag önskar att jag klarade av att ha tråkigt.

Men förändringarnas vind väntas blåsa redan imorgon då jag och min kära reser till huvudstaden. Det ska bli skönt att komma ifrån allt det gråa för ett tag. Med min nya vän Pentax i bagaget är jag redo att möta världen.