U

Imorgon väntar en hård dag. Inte minst med tanke på att det fruktade matteprovet äger rum. Nu finns det inga utvägar och jag kommer med stor sannorlikhet att misslyckas. Bortsett från detta kommer min dag spenderas på skolans område från klockan 8 på morgonen fram till efter midnatt. Det är nämligen imorgon den traditionella "nattinnebandyn" går av stapeln. Detta kommer på många sätt bli riktigt kul, men även krävande eftersom jag inte har möjlighet att ta mig hem tiden emellan det att skolan slutat och första matchen. Dessutom ska lag Muskelknuttarna självklart satsa på bästa möjliga uppladdning genom att äta en näringrik måltid samt bygga upp stämningen hemma hos M. Där blir det säkerligen kaos då ett tiotal muskelknuttar ska samsas om spegeln och den illrosa ögonskuggan, men med vår förmåga lär även detta bli en succé. Outfiten för iår är inte värre än att jag vägrar ta bussen hem efteråt. Faktum är att  det inte ens går några bussar, så det löser sig ändå.  Vad gör man inte för laget? Vi är klockrena och det räcker. Om vi sedan kan spela är en helt annan femma...

Det är otäckt så saker och ting har blivit. Höstterminen bestod till stor del av hårt pluggande från det jag kom hem till sena kvällen. Det fanns i stort sett ingen tid över till någonting annat vilket var ett helvete för det mesta. Uppsatserna tog död på mig, och för att inte tala om allt som skulle göras runtomkring dessa. Man levde i någon sorts värld där fritid inte existerade. Det var den gråaste värld jag någonsin satt min fot i och tanken på att fortsätta leva i den kändes fruktansvärd. Jullovet kom som en räddning, men varade inte speciellt länge. Det var dock en bra tid som fick mig på andra tankar och nu i efterhand har jag förstått att den innebar mer än så. Jag gör ingenting längre. Det är som att jag har hamnat i någon slags obalans där jag varken orkar eller vill bry mig om allt som har med skolarbete att göra. Lektionerna sitter jag för det mesta av och skulle aldrig kunna tänka mig att göra mer än just det nödvändigaste. Kanske beror detta på ren lathet, men jag skulle snarare påstå att det är mitt ointresse för det jag gör som börjar visa sig alltmer.

Samvetet finns där. Jag vet att jag inte kan fortsätta i samma stil som jag gjort de senaste veckorna. Frågan är om jag är beredd att ändra mig speciellt mycket. Jag är trots allt inte speciellt ambitiös och har aldrig känt intresse av att göra mer än nödvändigt. Man skulle nog kunna säga att jag helst försöker smita undan med så mycket som möjligt med filosofin "om jag hoppar över det nu så har det runnit ut i sanden till nästa gång". Detta fungerar i vissa fall och andra inte. Jag försöker ändå att ta vara på alla tillfällen som bjuds för att komma lindrigt undan. Sedan handlar det såklart om prioritering och det händer ofta att jag prioriterar roliga saker före tråkiga måste jag erkänna. Hur som helst börjar jag nu bli rädd för att saker och ting kommer att gå utför om ingen förändring sker. Att plötsligt bli superintresserad av det skolarbete jag har är omöjligt, för det kommer jag aldrig kunna bli. Men man kan ju åtminstone tycka att jag borde ta mig i kragen och försöka koncentrera mig på det som ska göras och inte på allt annat förutom just detta.

Utan er alla trevliga människor vet jag inte vad jag tagit mig till. Om det är någonting som gör att jag orkar ta mig upp på morgonen och entra den blå sketbussen så är det ni. Utan er vore allt så mycket sämre. Vi har trots allt ganska kul för det mesta, förutom när det är tråkigt förstås...

Låt oss leka med tanken att matematik inte existerade. Ett plus ett hade inte nödvändigtvis varit två. Ett schema hade kunnat stryka en eller i värsta fall två lektioner från schemat varje vecka. Man hade heller inte behövt komma ihåg onödiga ord som multiplicera, subtrahera, dividera och addera. Ingen hade behövt blivit kallad trög genom hela sin skoltid enbart för sina svårigheter med att lägga ihop onödiga tal för att få fram ett likaså ointressant svar. För ärligt talat; vem har egentligen nytta av matematik på högre nivå än vad som är nödvändigt till vardags?

En sak står åtminstone säker och det är att mitt liv hade varit bättre utan matematik. Min avsky mot denna uppfinning från helvetet är alltför stor för att kunna beskrivas i ord. Det bästa vore kanske att avsluta hatandet redan nu eftersom jag tror att de flesta där ute förstår mig ändå. Att avsky ett skolämne är ingen bra idé och definitivt inget jag rekommenderar. Speciellt inte då jag råkar vara bunden till detta i minst två år till. Som stolt sammare tvingas jag läsa både A och B-kursen. Den som vill undvika känslan av misslyckande bör även välja till C-kursen för att ens ha chans att slå sig fram i den hårda  konkurrensen som väntar senare i livet. Jag har aldrig varit speciellt smart och kommer heller aldrig att bli det. Min hjärna är inte skapt för att lösa miltals långa ekvationer  innehållande X,Y och hela helvetet. Kanske kan det låta korkat (vilket inte alls är omöjligt eftersom jag inte är något geni) men jag saknar inte dessa kunskaper såvida jag inte behöver dem för att få ett betyg. Hade det inte varit för tvånget att läsa detta ämne hade jag lagt det på hyllan redan på högstadiet. Hur som helst är jag nu tvingad att visa mina matematiska färdigheter genom att aktivt resonera kring olika problemlösningar. Och hör här gott folk: Jag har visat att jag behärskar de grundläggande uppgifterna samt delvis de sammansatta. Hur värt låter inte det på en skala? All framgång i livet grundar sig säkerligen på högstadiemattens resultat.

Jag har prov på torsdag. Det kommer att gå åt skogen och jag kan inte bry mig mindre, tyvärr. Jag förblir ett dumhuvud med allergi mot Pythagoras sats.

Hallonte är gott, men svart vinbär är nog strået vassare. Helst skulle jag  föredra en rykande kopp kanelte eller African Rooibos, som jag föll för lite extra härom dagen. Men i dessa tider tager man det man haver, vilket i det här fallet fick bli Liptons hallonte. Det duger i svält kan jag meddela.

Fredagskvällen blev riktigt trevlig och framförallt lugn. Berra fick stå för maten och Mark för underhållningen. För er där ute som liksom jag uppskattar högklassig musik kan jag rekommendera Dire Straits's "On every night". Fint urval av låtar samt en högklassig konsert kan bara reultera i en sak - succé. Dagen därpå bar det iväg till stora staden för ovanlighetens skull. Detta innebar lyckade inköp men även tänkta inköp som aldrig blev av. Hur svårt ska det behöva vara att slänga fram en Clinique-mascara i modell "Long pretty lashes" som är svart? Tydligen så är det svårt. Jag besökte Kicks multiplicerat med 2 adderat med Åhlens - helt utan resultat. Svart-brun färg lockade mig inte och jag begav mig hemåt utan mascara och ser härmed fram emot ögonfranspanik enda fram till onsdag, då kvinnan i butiken påstod att denna modell skulle anlända. Ja, livet är hårt, men det sa jag redan i fjol...

Nu ringer jag. Jag bara måste få höra din röst.

Onsdag är en dag mitt i veckan. När man väl nått denna är det tillåtet att börja blicka framåt och kanske till och med slänga in ett "vad händer i helgen?". Förhoppningsvis kan man börja känna sig lite nöjd över att man överlevt måndag och tisdag, som i mina ögon är två värdelösa dagar såvida inget alldeles extra råkar inträffa under just dessa. På mitt schema är onsdag en bra dag, för att inte tala om idag då jag lyckades få 2 av 3 lektioner inställda. Detta var självklart inte bara positivt med tanke på att jag lurades att åka långa vägar för att få reda på att läraren inte skulle komma och därefter bli tvingad att sitta av hela förmiddagen i biblioteket tillsammans med ett mindre lyckat sällskap. Den människans förmåga att prata om allt mellan himmel och jord samt min usla motivation till att arbeta gjorde dagen extremt ineffektiv. Sorgligt med tanke på att jag verkligen hade kunnat få saker och ting uträttade idag.Väl hemma råkade jag somna. Det var inte alls bra och framför allt inte värt med tanke på hur trött jag blev efteråt. Tanken på att ut och springa i kylan efter något sådant känns inte speciellt lockande, men det hör inte hit. Nu gäller det all hålla i och då finns det bara en sak att göra: genomföra det. Så om sisådär en timme eller två åker skorna på.

Någon mer än jag som är besviken på Tv400's skandalösa idé om att byta sändningstid på Jerry Springer, samt att dessutom halvera det hela från att först visa dubbelavsnitt till att bara visa ynka 1? Nej, jag tänkte väl det...

Pappas tjat och hemmagjorda teorier om amalgamförgiftning tar död på mig. Likaså blåsten utanför mitt fönster och de små regndropparna som slår mot glaset. Lugnet är outhärdligt och jag blir rastlös alltför tidigt även idag.

Med kaffet inom räckhåll och framför en skärm som visar blogg.se får denna dag en ganska trevlig uppladdning. Ska sanningen fram så hade jag inget bättre för mig, vilket är den enkla orsaken till att jag hamnade här. Men självklart finns det en anledning till att jag har blogg och i det här fallet är denna att jag faktiskt tycker om att skriva. Resultatet går att diskuteras, men ingen är tvingad till att läsa. Så den som sitter och läser detta och tänker precis som jag; att jag mest publicerar pinsamt dåliga och meningslösa inlägg som ingen egentligen bryr sig om innehållet i, kan jag bara skratta åt. Vem är det egentligen som slösar tid?

Texten ovan är ej riktad till någon speciell, även om det kanske kan låta så. Vad jag försöker säga är att jag vet att jag inte skriver vidare intressanta saker. Men ärligt talat, hur är detta möjligt i det liv jag lever nu? Livet kretsar i stort sett bara kring att överleva skolan och de återstående åren som minderårig. Just nu lever jag för framtiden i både större och mindre perspektiv. Visst längtar man till den kommande sommaren något otroligt, men vem kan undgå att längta ännu mer till den dag då man med studentmössa på huvudet avslutar sin treåriga gymnasieitd? Många säger att man ska leva i nuet, vilket jag håller med om till hundra procent. Ändå tvingas man i tidig ålder till att göra val som i många fall har stor betydelse inför framtiden. Det är meningen att man ska veta vad man vill och vem man är, trots att detta är omöjligt då man har upplevt löjligt lite för att ens kunna uttala sig om saker och ting. Vad innebär egentligen det där läkaryrket som man blivit formad till att vilja satsa på? Sommarjobb ska helst stå klart i februari, om inte redan året innan. Och "den som inga byxor har, han får gå med rumpan bar" vilket i det här fallet innebär en sommar helt utan ekonomiska tillgångar och Lidls ravioli under tre månader.

Nu skiner solen. Jag funderar på att gå ut för att ta en promenad. Det är trevligt, vilket jag inte tycks vara ensam om att tycka längre. Ikväll stundar en trevlig sammankomst och jag kan knappt vänta på att entra den blå sketbussen för att färdas till stora staden igen. Det blir förhoppningsvis en riktigt bra kväll och jag kan bara hoppas att alla har möjlighet att komma. Nu ska jag låta solen skina och invänta stormen som sägs tillta idag. SMHI varnar, gott folk. Gå inte ut!

Egentligen borde jag hålla mig borta från bloggen en dag som denna. Faktum är att det inte har hänt en endaste sak som skiljer sig från det normala. Man skulle kunna säga att det har varit en äckligt vanlig dag förutom att jag för första gången i hela mitt liv kunde åka till skolan med 7.40-bussen (som jag till råga på allt precis höll på att missa). Dagen rullade på som vanligt med spanska tillsammans med H. Där kan det sluta lite hur som helst, men idag lämnade jag salen med vetskapen om att jag bara gjort bort mig ynka en gång. Muy bien!

En annan sak som jag kan tycka är hajp är att jag äntligen fick tillbaka en uppsats som i det här fallet handlade om Drottning Kristina. Det var inte lätt att tyda min kära lärares skrift, men av det lilla jag förstod så såg det lovande ut. Tur är väl det med tanke på hur otroligt mycket tid jag lade ner på den. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag ens orkade bry mig, faktiskt. Men med facit i hand så var det värt och jag är nöjdare än nöjdast. Förövrigt så känns skolan och hela dess innebörd åt helvete för tillfället. Jag vet med mig att engelskan med säkerhet kommer att gå åt skogen imorgon om jag inte tar till drastiska åtgärder. Och jag kan inte bry mig mindre...

Idag gjorde jag ett mycket lyckat inköp. Jag gick raka vägen till Åhlens skivavdelning och letade upp kategorin "Barn". Där fann jag en rosa skiva med titeln "Mojje - Barnvakt". Med bestämda steg tog jag mig till kassan för att betala. Killen i kassan såg som väntat lite undrande ut vilket ledde till att jag kände mig tvungen att påpeka att den inte var till mig. Den var lite för ungdomlig för att han skulle tro det, påstod han. Hur som helst kommer min lilla kusin med säkerhet bli glad när denna extremt löjliga cd dimper ner i brevlådan.

Konsumering kräver sin hjärna, som jag brukar säga. Det är lätt att kasta pengar i sjön på onödiga saker som blir liggandes i hörn eller hamnar längst in i garderoben för att några år senare rensas ut oanvända. I mitt fall händer detta inte speciellt ofta, åtminstone inte enligt mig själv. Självklart har mamma en annan uppfattning om saken, för att inte tala om mormor som senast idag slängde ur sig kommentaren: "nu har hon köpt en ny väska igen...en sådan där man har på axeln.." Och ja, jag har köpt en svart väska som är så pass praktisk att den till och med går att ha böcker i, vilket är sällsynt vad det gäller skinnväskor. Den kostade inte mer än 250 spänn och jag är nöjd. Snälla mormor - låt mig förbli det!

Idag var det tänkt att jag skulle konsumera ett par jeans. Eller ja, tanken slog mig i alla fall några gånger där jag gick och rotade bland olika märken och modeller. Inget föll mig dock i smak och jag återvände hemåt med tomma kassar. På så sätt skulle man kunna säga att jag gjorde ett ekonomiskt genidrag genom att inte lägga ut en enda krona samtidigt som jag uteslöt risken att göra ett mindre lyckat köp. Men jag har forfarande inga jeans, vilket kommer att innebära klädpanik varje dag. Men pengarna (vilka pengar!?) finns kvar och vårkläderna är på ingång. Jag avvaktar med flit för att invänta bättre tider. Istället köpte jag en ny uppsättning tabletter som det är meningen ska förstärka hår och naglar. Den här gången behöver jag bara ta två om dagen, inte fyra som de förra vars verkningsgrad jag tvivlade strakt på. Jag funderar dock på att överdosera bara för att uppnå maximalt resultat, något som jag säkerligen bara kan drömma om. Hur som helst så kommer min söndagskväll spenderas på följande vis:

 Förbereda ett tal till engelskan
 Springa rundan
 Glo på tv (om tid återstår)
 Knarka tabletter vid namn "Hårkontroll"

Enbart för att bevisa att jag är lika hajp som Hanna så publicerar jag härmed min egen exklusiva hajp-lista. Så pass på!

• Snöbollskrig: Som sann snö- och vinterhatare måste jag medge att detta är kul. Jag kan till och med skratta gott åt att bli överfallen av två galningar samt nermulad i det vita nedfallet från helvetet.
• Rave-tecknet: En klassiker numera. Jag vet att Hanna tog med den i sin, men vilken hajplista vore komplett utan denna?
• Gul häxblandning: Behöver jag säga mycket mer än så? Fett hajp.
• Kombibilar: Hur hade världen annars sett ut?
• Isgator: Roliga att åka ned för, svåra att ta sig upp för. Såvida man inte har klackskor förstås, stabilt, O1!
• Guitarhero: Mr. J var en hejare, liksom H överraskade. F har som vanligt talang. Och sen kommer jag och gör inte ens ett försök...
• Ny datastol: Jag känner mig som en boss.
• Forrest Gump: Lätt världens bästa film. Inhandlades och beskådades idag.
• Dagens höjdpunkt: Valmöjlighet varje dag!
• Telia: Funkar i svält... och i skogen!
• Tandkräm: Man mår illa annars.
• Mössa: Jag brukar vanligtvis inte bära detta klädesplagg, men det är effektivt mot regn och snö. Eller som räddning för en dålig hårdag.
• Google translater: Det var O1's förtjänst. Tack, käre vän. Det kommer förevigt att bli min räddning vad det gäller det spanska språket.
• Busskort: Trots att sketbussarna är allt annat än glamourösa så finns de där för oss. Ibland. Jag älskar busskorten vardagar fram till kl 7!
• Min säng: Det ska bli hajp att få sova i sin egen säng i natt, trots att den inte håller måttet. Sa jag 80 cm?

En härlig dag har precis tagit sin början. Jag vaknade upp i en soffa som var ungefär en halvmeter för kort för att överhuvudtaget kunna ligga utsträckt i. Eftersom H och J inte heller kan ha haft det speciellt skönt där nere på madrassen så skall jag icke klaga. Det hela resulterade i stela knän och dålig sömn, men det var såklart jättevärt! Gårdagen blev faktiskt riktigt hajp. Faktum är att kvällen blev bättre än vad jag från början hade vågat förvänta mig. Dels på grund av besöket från stora staden och dels på grund av alla lantisar som jag redan innan visste var klockrena. I rätt sällskap blir allt kul, det är något som är bevisat.

Regnet fortsätter att falla och jag är livrädd. Därför tänker jag inte gå ut, även fast jag vill. Trots att promenader är bland det skönaste och trevligaste som finns en dag som denna så tar det emot när jag blickar ut från mitt fönster. Jag orkade inte inte ens följa med till stora staden idag även fast jag dessutom hade haft möjlighet att färdas i bil, och inte i den blå sketbussen som jag annars tvingas till. Nej, jag gjorde någonting som bröt mot en av mina levnadsregler; jag valde att stanna hemma. Inget genidrag med tanke på hur rastlös jag är. Redan! Och klockan är bara halv två...

P.S Och du, Hanna. Jag inväntar din hajplista med spänning! D.S

Godkväll. Det regnar ute och jag hatar regn. Det är sant, jag fullkomligt avskyr det. Utan regn vore jorden en bättre plats att leva på. Hur ska mitt hår kunna gå till skolan imorgon efter att ha blivit dränkt både en och två gånger? Nej, jag säger då det.

Liksom de flesta andra veckor har även denna ett slut. Även fast det kan vara svårt att förstå så har snart en vecka på den nya terminen gått. Nu återstår bara tjugotusen veckor till, något som antagligen inte kommer att gå helt smärtfritt. Men för att se det hela positivt så är det snart helg och den är till för att utnyttjas på bästa sätt. Fredagskvällen kommer att spenderas hemma hos N tillsammans med trevligt sällskap. Jag både hoppas och tror att det kommer att bli riktigt hajp. Faktum är att jag inte kan se oss misslyckas!

Jag kan fortfarande inte förstå att jag kunde ta så fel. Det är nog det som är mest otäckt, att jag verkligen trodde att du var. Nu när saker och ting blev som de blev så finns det inte längre så mycket att fundera på. Frågan är bara; hur ska jag kunna lita på folk i fortsättningen? Jag hoppas att du var ett original.

Dagen kunde inte börja mycket sämre. Klockradion börjar skråla ut Marie Picassos gräsliga vinnarlåt från Idol. Textraden "Life is a mystery" förvandlades omedelbart till "Life is a misery" i mina öron. Det hade passat betydligt bättre i detta sammanhang då jag var trött, irriterad och allmänt omotiverad till att gå upp för att färdas i den blå sketbussen alldeles i onödan. Det är i alla fall hur jag ser på dagen som passerat. Att först ha en lektion för att sedan sitta av hela dagen bara för att vänta på att få tillbaka ett arbete kändes nästan otäckt onödigt. Hade det inte varit för att jag skulle få reda på mitt slutbetyg i Naturkunskap A är jag osäker på om jag hade fullföljt dagen eller smitit hem i förväg.

Efter att jag glad i hågen lämnat klassrummet med ett (tack och lov!) trevligt betyg i bagaget bar det ner till city med J och H. De är härliga tillsammans trots att de inte alltid kommer överens. Då tänker jag främst på parets olika syn på mjukisbyxor och diverse viktigheter. Enligt min mening hade Mr. J de bästa argumenten i denna fråga och vinner därför debatten överlägset. Inom våra kretsar nöjer man sig inte med det lilla, där är heller inte milkshakes på Mc Donald's något undantag. Det bästa alternativet som inte bidrar till någon som helst besultsångest vad det gäller val av smak är självklart att mixa. Vi som vet hur korten skall spelas avnjöt en kombo av inget mindre än vanilj, choklad och pina colada. Dagen var fullbordad.

Alla bra saker har en tendens att ta slut alltför fort. Så har det alltid varit och så kommer det troligen att förbli. Innan man vet ordet av har någonting passerat utan att man ens hunnit förstå att det var på riktigt. I vissa fall har man varit för upptagen för att inse värdet av det hela och ofta önskar man i efterhand att man tagit vara på tiden på ett annorlunda sätt.

Söndagkvällar är ganska värdelösa i allmänhet. Om det inte hade varit för att det är lov så hade jag med säkerhet övervägt att gå och lägga mig flera gånger om vid den här tiden.  Känner jag mig själv rätt så hade jag dock inte kommit i säng förrän runt halv 12, med andra ord alldeles för sent för att orka upp dagen därpå. Detta går bara runt runt, precis som en ond cirkel. På helgen hinner man sova lagom mycket för att överleva den kommande veckan. Detta brukar dock förstöras genom alltför sena kvällar som resulterar i att man gäspar sig igenom hela måndagen. Men det är ju jättevärt förstås. Det gäller väl att försöka hitta något sorts mönster att följa och att inte tillåta sig att sitta långt in på nätterna med skolabete (i de flesta fall kombinerat med bloggande och msn, vilket gör det hela ännu mindre effektivt). Jag återkommer när jag funnit vägen till ett fungerande liv, för det tycks jag definitivt inte ha gjort än. Vänta bara tills skolan börjar; då är det kört, Elin.

Det är inte mycket som förvånar mig längre. Det finns tydligen inga gränser för hur skruvade och dumma saker kan vara. Jag tror dock att detta tar priset i det skummaste jag någonsin hört, eller åtminstone i närheten. Inte minst med tanke på att en av dessa låtar verkar vara riktad till mig och O1. Jag menar "Elin och Jessika", man kan tro att detta är nog, men så är icke fallet. Även miffo 1 och miffo 2 nämns i texten (som jag förövrigt rekommenderar eder alla att lyssna på). Mycket underhållande!

Jimmy Böljas myspace

I brist på annat tänkte jag precis som de flesta andra bloggare göra en liten utvärdering av året som passerat. Vad som dock slog mig är att detta inte är ett lätt projekt eftersom jag just nu inte kan komma på en enda speciell händelse under år 2007. Visst, detta var det år jag fyllde 16, slutade nian, började på gymnasiet och därmed vidgade mina vyer med sisådär 2-3 mil. Detta är egentligen bara onödig och tråkig fakta som är helt självklar med tanke på att man faktiskt blir äldre, även fast man oftast kan känna motsatsen. Nej, jag vill gå djupare än så; hur var mitt år på riktigt?

Klockorna ringde och ut sprang vi alla, glada i hågen, solbrända i hyn. Det sistnämda är nog det jag faktiskt saknar mest med den tiden. Nians skolavslutning blev inte värre än att man i fortsättningen skulle slippa träffa dem som man inte vill träffa utan bara umgås med sina närmaste, något man just då tvivlade på med tanke på den stundande gymnasietiden. Hur skulle det gå? Var detta slutet som skulle komma att kapa av livslånga vänskapsband? Hur som helst kom sommaren med sol och bad. Det är åtminstone så jag vill minnas den. Ska sanningen fram så var det en riktig skitsommar vädermässigt. Jag minns dock två soliga dagar som spenderades i gassande solsken från morgon till kväll.  Det är komiskt nog dessa två händelselösa dagar som jag fortfarande relaterar till sommaren 2007 och lever på när jag drar på mig vinterjackan för att gå ut och trotsa snöstormen. London var en upplevelse som jag fortfarande blickar tillbaka på och minns som en av sommarens höjdpunkter. Trots att jag varit där en gång tidigare så kändes det som att det var första gången jag vandrade genom Hyde Park och fick aldrig nog av Notting Hill, som jag klassar som ett av de mysigaste ställena i hela centrala London. Kryssningen med F kvar helt i en klass för sig och om jag skulle bli tvungen att välja så skulle denna resa ta priset som den bästa jag någonsin åkt på. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på vår förmåga. Göteborg och Falkenberg är även dem händelser värda att minnas. Göteborg just för Liseberg och min makalösa tur med att snurra på hjul. Falkenberg för att denna tid spenderades med F och hennes familj i en husvagn på en trevlig campingplats. Vädergubben tyckte dock vilja oss illa och gav oss regn och blåst under hela semestern. Ingen sommar utan Perka, tänkte vi, där vi stod på Varbergs fästning för att se Per Gessle lite på avstånd. Av ren snålhet vägrade vi att betala och trodde att vi skulle kunna stå uppe på fästningen och beskåda föreställningen ovanifrån. Detta lyckades enda tills en vakt kom och föste bort oss en halvtimme innan det att Gessle skulle entra scenen. Tråkigt tyckte vi, eftersom vi trotsat vädret alltför länge i onödan.

Sommaren är kort. Skolan tog sin start allför tidigt även detta år. Det visade sig ändå bli ganska bra och jag hamnade lyckligtvis i en trevlig klass. Jag ska inte påstå att allt gick felfritt, jag hade en period då jag tvivlade på det mesta. Detta resulterade i totalkaos i min hjärna. "Jag kan inte vara kvar!" tänkte jag och fattade det drastiska besultet om att byta skola, något jag fortfarande får ångest över så fort jag tänker på. En vecka gick på det nya stället och ännu en panik utbröt. "Jag kan inte vara här heller!". Plötsligt var jag tillbaka på ruta ett, en knapp timme från att ha blivit av med min plats på den första skolan. Jag kan bara tacka någon högt uppsatt där bakom molnen för att platsen inte hann bli tagen trots allt. Jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat ett sådant bakslag. Det bästa med skolstarten var allt nytt folk som jag är otroligt glad över att jag har fått möjlighet att träffa. Utan er vore vardagen grå, det ska ni veta! Det var även detta år jag övningskörde för första gången i mitt liv. Det gick inte bättre än att jag lyckades få ett flertal motorstopp inom loppet av fem minuter.

Sedan har diverse händelser, både trevliga och mindre trevliga inträffat. Vissa saker vill man minnas, andra inte. Många möten med människor har varit avgörande för det liv jag lever idag, medan andra är sådana man helst av allt vill förglömma. Jag ska däremot inte säga att jag ångrar någonting, för jag vill tro att allting har en mening. Vissa saker verkar vara menade att gå vägen, andra inte. Nu är det bara att blicka framåt och försöka göra något ännu bättre av det kommande året. Hinna med allt man inte gjorde under året 07.

Dagen började lite lagom bra. Klockan kan ha slagit 11 när jag hörde "Sultans of swing" dåna från den rackarns lilla makapären som jag aldrig har vett nog att ställa på ljudlös. I det här fallet var det förstås tur med tanke på att J behövde sina saker som blev kvarlämnade här igår. "Klockan ett, ja...det är ju ett tag kvar" tänkte jag. Faktum var att dessa två timmar rann iväg snabbare än väntat och som vanligt när det gäller mig tilltar paniken först tio minuter innan avtalad tid. Jag vet inte hur det hela gick till, men klockan tio i ett står jag på torget för att överlämna en väska innehållande ingenting.

De slutsatser jag dragit kring gårdagen är att nyår är en mycket trevlig högtid. Rejvarnas afton, eller vad säger du, O1? Vi började tidigt, komiskt nog redan runt 5. Detta enbart för att de blåa sketbussarnas förbindelser är allt annat än bra. Det var dock ett genidrag med tanke på att det blev riktigt trevligt. Efter att ha avnjutit en utsökt middag (säger jag som är kocken!) samlades vi kring soffbordet för att som vanligt svamla om både det ena och det andra. Inte långt därefter tvingade jag på församlingen att deltaga i mitt, med facit i hand, absoluta favoritspel Singstar. Många var skeptiska, men stämningen steg helt klart i topp när O1 och O2 inledde det hela genom att bränna av med Darins "Money for nothing". Trots att min sångröst går att jämföras med en kvävd kråkas så lyckades jag plocka hem en del poäng. Vad som bör tilläggas är att Singstar egentligen inte handlar om att kunna sjunga, utan att lyckas pricka in tonerna, eller åtminstone hålla ut på dem. Tydligen lyckades jag med detta enda tills duellen med J. Men ärligt talat, vem kan texten till Avril Lavignes "Happy Ending"?

Väl inne i stora staden hamnade vi hemma hos en som K känner. När tolvslaget började närma sig vallfärdade alla ner mot slottet för att uppleva fyrverkerierna som smällde från alla håll. Ja, nästan lite otäckt enligt mig. Som tur var blev ingen i våran gemenskap träffad, så alla kunde delta i den stora nyårsskålen. Vi lovade varandra ett...ja, vad sa vi? Fett-hajpt år. Det ska bli det bästa hittils, något att sent förglömma. Jag tror fortfarande på vartenda ord som sades och tvivlar inte på våran förmåga. År 2008 ska bli ett år fyllt av glädje och äventyr. Tack för det här året och för en underbar kväll, jag älskar er alla!