U

Och ibland känner jag för att göra det i förtid. Och jag vet inte varför. Och jag vet inte om jag vill veta.

Uppdateringen har varit dålig på den senaste tiden. Som jag brukar säga skriver jag bara när jag känner mig ensam. Och ensam är precis vad jag har varit, men i sällskap av ett halv ton skolarbete som bara måste göras klart. I mer än två veckor har jag ägnat mig åt detta och snart gott folk, snart är botten nådd. Känsliga läsare hänvisas till den sista raden med risk för att inlägget kommer få en aning negativ klang.

Jag erkänner att: Jag är trött på USA:s valsystem och trött på att låtsas vara expert kring ämnet. Jag är trött på att gå upp  tidigt på morgonen för att åka in på världelösa lektioner utan lärare. Jag är trött på att vara trög i huvudet och rädd för att inte få godkänt i Matte B. Jag är arg alldeles för ofta. Jag klagar för mycket inför folk runt omkring mig (förlåt, det är inte meningen.) Jag är trött på att alltid ha kramp när jag springer och förtvivlad över att det bara blir värre. Sist men inte minst erkänner jag att det glädjeämnena är så väldigt många fler att jag ångar att jag skrev det här inlägget.

Och eftersom jag redan ägnat en livstid åt att överleva så kommer jag att fortsätta med det även ikväll. Och med tanke på att kvällen snart är slut kan jag lika gärna spendera den återstående tiden på världelösa saker. Spanska till exempel. Tråkigt, omöjligt och fullkomligt värdelöst. För att avrunda det hela (det är dags nu!) väljer jag att gå i min store idol Jerry Springers fotspår och bjuda på några "final thoughts". Om du vill ha en framtid- välj sam. Sikta mot stjärnorna och hamna på Mc Donald's. Om du vill leva- gör något intressant och du kan gå hur långt som helst.

Men egentligen älskar jag mitt liv.

När du ser på mig
med  de ögon jag fastnade för redan första gången
våra blickar möttes
När din panna söker min
och våra läppar förenas
som när två delar bildar ett par
Och du ger mig den där känslan
jag önskar jag kunde bevara
spara i en ask
och öppna när du inte är här

För varje ensam stund
tycks dina hjärtslag fattas mig
mer och mer
Hade hört talas om kärlek
men aldrig att den var så vacker
som dina läppar
som din panna
som din värme
och som ögonen jag fastnade för redan första ögonblicket
ögonkastet
andetaget

Och om du bara visste hur förälskad jag är i ditt skratt
ditt sagolika leende
Att jag kan ägna en livstid bara åt att lyssna
beskåda
och analysera dina rörelser
spara dem i en ask
som jag kan öppna när du inte är här

I USA råder öppna, halvöppna och slutna primärval.

Den efterlängtade helgen kom till sist. Jag vet att jag har tjatat om det länge nu, men jag kan inte minnas att jag längtat så mycket efter en helg tidigare.  Jag har spekulerat i om det beror på helgen i sig eller att vardagen är grå och kommit fram till att det rör sig om en kombination. Redan på måndag morgon tvivlade jag starkt på att vardagens (livets) glans är anledning nog att orka stiga upp ur sängen. Inte kom jag fram till särskilt mycket den här gången heller, men stängde av klockradion och tog mig upp likt alla de miljontals gånger jag tänkt samma tanke tidigare.

Och nog blev helgen helt fantastisk. Ensamma på väster är något som klingar fint i mina öron. Sämre blev dock denna dag, inte minst med tanke på vädret. Det är inte kul att springa till en buss i ösregn med femtio kilos (eller ja, tillräckligt tung) packning och nästan missa den med några sekunders marginal. Tur för mig att det finns gula paraplyer och att mamma kokar god soppa lagom till att jag blöt och inte alltför glad entrar hemmet. Idag har jag inte fått någonting uträttat förutom att jag försökt sätta mig in i hur USA:s  valkampanj går till, något som troligen kräver en livstid eller åtminstone mer än 2 veckor. Jag gillar inte systemet och heller inte tanken på att helgen som jag längtat efter så länge (mer än dubbelt så lång tid som den faktiskt varade) är slut.