För två år sedan
För två år sedan var jag ungefär en timme från att förlora min plats på skolan jag valt. När jag sedan fick beskedet att platsen inte hunnit tilldelas någon annan blev jag lättad. Lättad och glad att jag inte gjort mitt livs största misstag. Ett år senare var jag helt övertygad om att det enda riktiga var att byta inriktning. Då skulle jag slippa allt det där. Men så var självklart inte fallet och så blev det heller inte. Jag stannade kvar på samma plats och bet ihop ett år till.
Nu står jag här igen. Har precis börjat trean. Mitt intresse och engagemang är detsamma. På botten. Precis som för två år sedan. Jag vet inte exakt vad det är som fått mig att ljuga så för mig själv, men jag känner igen känslan som för tredje gången infunnit sig. Ångest. Och ibland är den så fruktansvärd att jag nästan inte tror att jag kommer att klara det. Men som alla säger så har jag klarat det i två år nu. Och nu är det bara ett år kvar. Visst låter det ganska klokt det de säger. Men jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: har det verkligen varit värt det?
Nu står jag här igen. Har precis börjat trean. Mitt intresse och engagemang är detsamma. På botten. Precis som för två år sedan. Jag vet inte exakt vad det är som fått mig att ljuga så för mig själv, men jag känner igen känslan som för tredje gången infunnit sig. Ångest. Och ibland är den så fruktansvärd att jag nästan inte tror att jag kommer att klara det. Men som alla säger så har jag klarat det i två år nu. Och nu är det bara ett år kvar. Visst låter det ganska klokt det de säger. Men jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: har det verkligen varit värt det?
