U

Inte ens fem dagar har gått och jag mår dåligt. Riktigt dåligt. Jag är trött på allt och alla här hemma. Tjat och gnäll gör mig grå. Finner inget nöje i att vandra de stigar jag vandrat på hela mitt liv. Till och med vädret svek denna förmiddag. När solen sedan tittade fram vid kvällstid var dagen passerad. Likaså min lust att leva.

Snart börjar allvaret och jag är sjukligt opepp. I samband med detta väntar den värmebölja som enligt mig borde avvakta en vecka eller två. Fast å andra sidan behövs lite sol och värme i det gråskaliga nuet.

I natt ringde F. Det jag möttes av i luren var inget mindre än sista versen på "Dom andra". Ensam i mörkret satt jag och lyssnade. Smärtan av att inte vara på plats var obeskrivlig. När jag hörde F's röst gick det upp för mig hur mycket jag saknar henne. När favoriten "Utan dina andetag" började spelas och jag hörde publikens förtjusning brast det nästan för mig. JAG KLARAR INTE TVÅ VECKOR.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam och övergiven. Alla tycks fara iväg mot olika mål medan jag själv sitter hemma och ser på. För två dagar sedan for några på Peace & love, en festival som även jag planerat att besöka - detta fram till det att biljetterna plötsligt tog slut. Igår tog jag dessutom ett sista farväl av min kära som kommer att spendera två veckor på bortaplan. Två veckor är mer än vad vi någonsin har varit ifrån varandra. Jag är så gott som förtvivlad redan.

Så vad gör man en fredagskväll hemma? Först springer man naturligtvis tills benen inte orkar längre, känner sig så duktig att man unnar sig en bit choklad för att slutligen må dåligt för att man ätit för mycket. Sedan mår man illa resten av kvällen och slösar den resterande tiden med att glo på någon dålig tv-serie. Man bör med andra ord inte vara hemma en fredagskväll.

Nattbloggande kan vara trevligt. Ändå skriver jag inte särskilt ofta längre. Det är oftast vid deprimerande eller rastlösa tillfällen jag tar till detta som någon slags sysselsättning, eller innerst inne kanske som ett sätt att hålla folket ute i världen uppdaterade om mitt liv. Det finns, enligt mig, alltför många bloggar som avslöjar en hel del personliga saker. Sådant som i många fall inte bör talas högt om och absolut inte skrivas på en sida som är tillgänglig för alla. Jag kan undra hur en person tänker när han/hon publicerar långa historier om diverse händelser och incidenter. I vissa fall framgår vilken stad personen befinner sig i och vilken umgängeskrets den rör sig i. Det är heller inte ovanligt att en person i denna krets kommenterar inlägget i ett anonymt namn, precis som att ingen har vett nog att kunna lista ut vem innehavaren bakom detta smeknamn är.

Nog om detta. Låt mig istället predika om mitt eget liv och mina egna bekymmer. Dock har jag ingen snyfthistoria om varje sig sjukhusvistelser eller alkoholproblem att bjuda på. Jag har heller ingen modeblogg där jag visar upp senaste nytt, lite halvt lånat-hämtat-snott från Englas showroom. Skönt kan man kanske tycka, äntligen någon som sticker ut från mängden. Jag kan hålla med om att tiderna har förändrats en del sedan gymnasiet började. Vyerna har vidgats, om så bara några mil. Intressen man hade förut blev genast alltför tidskrävande och hemmakvällar tillsammans med familjen började kännas mindre lockande allt eftersom att tiden gick. Rätt som det var slog det mig att jag inte spenderat en fredagskväll hemma på flera veckor. Eller ja, månader. Tankarna gick inte mycket längre än så och jag fortsatte i samma spår.

Det är inte förrän nu jag har börjat märka skillnad. Beslutar jag att fara hem framåt kvällen är det med säkerhet för sent. Kommer jag inte hem får jag höra att jag aldrig är hemma. Om jag mot förmodan skulle vara hemma när mor kommer hem från jobbet blir hon förvånad och nästan undrar varför jag är det. Det är inte längre någon som frågar vad jag gjort eller om det var trevligt. Jag känner mig som någon på genomresa klar att entra bussen redan morgonen därpå. Faktum är att det är precis så jag vill ha det. Rastlös som jag är måste det hända saker hela tiden för att jag ska orka med att leva. Att jag hamnat på ett ställe där tiden står still är inget jag kan styra över, tyvärr. Jag vägrar att acceptera livets gråa sidor och har som motto att fånga dagen oavsett dess nyans. Därför kommer jag redan imorgon att packa väskan för att fara norrut tillsammans med kärt sällskap. Jag åt ett håll, familjen åt ett annat - precis som det kommer fortsätta att bli.

Du är allt - så sant som att du är den finaste jag någonsin mött.

En bra bloggare skriver intressanta saker. Oftast rör dessa bloggarens eget liv eller egna åsikter. En bra bloggare uppdaterar dagligen och får flera kommentarer på sina inlägg. Bra bloggar har dessutom fler läsare än vad som går att räkna på fingrarna. Jag är ingen bra bloggare.

Det är den nionde juni idag. Sommarlov. Om det någonsin är tillåtet att bara njuta och släppa alla krav så är det nu. Hela sommaren finns än så länge framför oss och det är fortfarande inte försent att göra alla de där sakerna som man pratat i evigheter om. Det är skönt, men ändå lite skämmande med tanke på att jag just nu inte gör mycket mer än att sitta ensam i mörkret och lyssna på deprimerande musik. När jag ser mörkret falla bakom knuten och grannen släcka alla lampor känns det som att även jag borde börja tänka på refrängen, men sedan slår det mig än en gång att jag inte behöver stiga upp imorgon- såvida jag inte vill. Ena hjärnhalvan vill stanna uppe och trotsa den andra, som istället vill orka upp vid rimlig tid och färdas in till stan för att lämna tillbaka några mindre lyckade inköp. Troligtvis kommer jag inte att ta några beslut och blir ståendes i dörren precis som han som varken visste ut eller in.

Efter ett flertal möten dagen till ära vill jag än en gång tala om hur mycket ni alla betyder för mig. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om ni inte fanns.

Dagen började fantastiskt bra. Kärt besök i kärt solsken på kär hemmaplan. Ganska opepp, fast med svaga förhoppningar om en trevlig kväll bar det iväg till stora staden för att (äntligen?) uppleva den stora filmgalan- ett projekt som tagit mig och mina kära kompanjoner en evighet att genomföra. Antalet arbetstimmar varav hälften övertid är en siffra jag inte ens vågar räkna på.

Efter att ha beslagtagit de stackars föräldrarnas levebröd uppmanas man än en gång att köpa hem det fikabröd som så olyckligt blivit över. Det var ju trots allt pengar det handlade om. Två timmar efter att salen släckts ned var det slutligen vår tur. Äntligen var det dags att visa vad vi åstadkommit under terminen som passerat. Spänningen var olidlig när den inledande texten "Äntligen i paradiset" kom upp på skärmen. Två minuter senare hände det som bara inte fick hända - skivan hakade upp sig. Det enda exemplaret dessutom. Och ungefär där sprack alla mina förhoppningar om en lyckad kväll. Ungefär där brast även mitt förtroende för det kära lärarlaget som inte ens under projektets gång ställt upp på oss för fem öre. Det var ungefär där jag blev riktigt, för att inte säga fruktansvärt opepp på allt och alla. (Förlåt alla medresenärer efteråt).

Imorgon går årets höjdpunkt av stapeln. Jag är sjukt opepp. Imorgon ska jag gå upp 05.30. Jag är sjukt opepp. Jag har försökt sova, men det gick inte. Jag är sjukt opepp. Vid ett svagt ögonblick försökte jag trösta mig med att beställa biljetter till Coldplay i september, men såplatsbiljetterna var slut. Jag är så sjukt opepp!