U

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Tiden som passerat har helt enkelt inte varit tillräckligt deprimerande. Förhoppningsvis kommer en eventuell comeback att dröja, men bli inte förvånade om jag är tillbaka redan nästa vecka.

Jag börjar bli orolig för att vakna utan den där rösten som talar om för mig att jag borde gå upp. Jag är rädd för att förlora min bästa ovän som annars ger mig så dåligt samvete att jag tvingar mig själv att lyssna. Det är verkligen på allvar nu.

Lovet gick fort. För fort. Och ser jag tillbaka på det var det alldeles för bra för att ångesten inte ska börja smyga sig på så här framåt kvällen. Men ärligt talat skulle den kunna vara tusen gånger värre än vad den faktiskt är. Men att detta på något sätt skulle betyda att 'det inte känns så farligt ändå' stämmer däremot inte. För det kommer att bli en hård termin med sena kvällar och slit ända in på småtimmarna. Kanske har jag inte riktigt förstått vad det innebär än. Nej, så måste det naturligtvis vara.

Och de sista dagarna har jag försökt att spendera på bästa möjliga sätt. Med och utan sällskap. Inomhus men även utomhus trots den fruktansvärda kylan. Jag har sytt, skrivit, promenerat, cyklat och druckit kaffe. Mycket mer än så hinner man inte. Förutom möjligtvis en snabbtitt på Borat. Imorgon är det slut med allt det där. Allvaret börjar och kreativiteten tar slut. Precis som den brukar göra. Välkommen kära termin, må du dra mig ned i din djupa avgrund.