U

det finns inte mycket till ljus i tillvaron just nu. om bara inte allt var så dåligt så skulle det faktiskt kunna vara riktigt bra.

Om ni bara visste hur ofta jag tänker att jag borde radera den här bloggen. Hur ofta jag loggar in för att sedan, en minut senare, logga ut igen. Att varje försök till en uppdatering slutar med att jag får mitt liv att framstå som mer miserabelt  än vad det faktiskt är. Det är någonting med mig och ord. Och det är otäckt hur jag tror jag leker med dem när det i själva verket är dem som leker med mig.

Allt det där som är så allvarligt. Allt det där som är så viktigt och så nödvändigt. Allt det där avgörande. Det man måste. För annars...Ja, vad händer annars? Troligen inte speciellt mycket. Men jag har aldrig vågat riskera det.

Det är söndag och det är lite ångest. Men helgen har varit bra med både festligheter och mys på väster. Nu är jag hemkommen och snöstormen utanför fönstret hindrar mig från att våga gå ut. Med olivolja i håret (ja jag vet att det säkert aldrig kommer gå att tvätta ur och att jag kommer få gå runt med fett hår imorgon) försöker jag göra klart egelskan samtidigt som jag nästan får dåligt samvete över att jag prioriterar den framför alla andra tusentals saker som måste göras. Död åt söndagar.

Det är söndag det är kväll och det är lite ångest. Helgen gick från ganska dålig till väldigt bra och bara en sådan sak gör åtminstone mig väldigt inte sugen (motvillig? o-sugen? ovillig?) till att inleda en ny vecka. För att vara helt ärlig känns det hopplöst. Lika hopplöst som Azerbajdzjan. För där snackar vi hopplöshet på mer än ett sätt. Inte nog med att landet är en katastrof i sig, jag är i full gång med att skriva en katastofal och mycket dålig förklaring till vad som gjort denna katastrof så katastrofal som den är idag. Kort och gott är det mesta katastrof. Och hopplöst.