U

Det har varit en ovärd dag. Tröttheten tar död på mig. Jag vet att det är mitt eget fel, jag borde inte ha suttit uppe hela söndagskvällen enbart för att bli klar med en uppgift till engelskan. Jag skulle ha blivit klar mycket tidigare än så. Att sedan få höra att den lika gärna hade kunnat lämnas in på onsdag innebar bara ännu ett bakslag.

Idag ska jag promenera, glo på tv och lägga mig tidigt.

Dagen inleddes med en promenad i blåsvädret. Det var så pass att jag blev tvungen att anpassa rundan efter vinden, något jag har mycket svårt för, likaså att anpassa kläder efter väder. Jag gjorde allt detta dagen till ära bara för att få dagens dos av motion och friska luft. Ett måste nu i förkyldningstider då en runda i spåret inte kommer på tal.

Precis som jag nämnt i tidigare inlägg hade jag lovat en middagsbjudning. Jag är inte den som sviker i första taget, utan stod fast vid mitt beslut och hälsade N välkommen på en extraordinär smakupplevelse. Komiskt nog gick jag i mästerkockarna E&J's fotspår och lagade till en härlig blandning av klyftpotatis och diverse rotfrukter (den här gången existerade dessa!). Nytt för den här gången blev mina egenkomponerade tacobiffar. Jag har inte funnit något bättre namn för dessa än. Flexibel som jag är slängde jag i det jag kunde hitta och jag må säga att de smakade bra enligt kocken själv. Som grädden på moset serverades en skål med glass och björnbär till efterrätt. Även detta en favorit i repris. Bäst av allt var såklart det trevliga sällskapet. Jag fullkomligt älskar att diskutera samhällets nyheter tillsammans med dig, min käre vän. En sen visit av F gjorde kvällen fullbordad och nu känns det äntligen som att jag har hunnit prata av mig och haft chans att umgås med mina kära flickor, vilket inte händer alltför ofta numera. Ni är fantastiska!

Imorgon bär det iväg till huvudstaden med min käraste. Det kommer att bli en toppenhelg och jag kan knappt vänta på att stiga på bussen imorgon. Nu återstår bara en sak: packa! Ni kvinnliga läsare är säkert väl medvetna om all planering som (faktiskt!) krävs inför två dagar hemifrån. Hur många neccessärer går ner i min väska? Hur många neccessärer borde jag ta med mig?Behöver jag verkligen mer än två stycken? Frågorna är många och omöjliga att svara på såvida jag inte rör på mig för att packa ihop alla dessa livsviktiga produkter samt tar reda på hur stor väskan är i volym.

Det är onsdag. Halva lovet har redan gått och trots att tiden flugit iväg så känns det ändå som att jag hunnit njuta av det som varit. Mycket tid har spenderats på väster där jag även vaknade upp idag. Det har varit fantastiskt trevligt och jag kan inte förstå hur jag sjutton jag ska klara två dagar utan min käraste. Jag får trösta mig med att helgen ser ut att bli lika bra som jag hade hoppats på. På fredag bär det iväg till huvudstaden för att inte återvända förrän på lördag. Bara vi två.

En långpromenad satt fint en dag som denna. Med bra musik i öronen blev detta extra trevligt (Heja Clas Ohlson för billiga sladdar och tack min kära för hjälpen!). Precis som alla andra dagar ringde min käre mor för att dra standardfrågan: "och du är väl inte hemma förstås?" Jo, det var jag faktiskt. Det är nästan otäckt så hemma jag var. Duktig var jag tydligen också då jag erbjöd mig att sätta på kaffe, något jag pinsamt nog inte lärt mig förrän på senare tid. Och nog är det trevligt med familjen samlad runt ett bord med tända ljus en helt vanlig eftermiddag. Imorgon stundar ett möte med N. Jag har lovat en middagsbjudning. Nu återstår bara idéer om vad jag kan tänkas laga till som inte är alltför komplicerat. Hur som helst ska det bli trevligt att diskutera samhällets nyheter med denna person som jag saknat under den tid som passerat sen sist.

Äntligen. Jag säger det igen, äntligen! Ytterligare en skolvecka har passerat och med facit i hand så blev den trots allt ganska bra. I skolväg känns det mesta avklarat vilket känns helt fantastiskt att våga påstå. Som om inte detta vore nog: det är lov! En hel vecka av ren ledighet väntar och vad jag vet så kommer denna bli precis hur bra som helst. Lovet invigdes redan igår kväll med en sammankomst på väster. Med trevligt sällskap blev detta riktigt hajp och därmed fick helgen och det kommande lovet en fin start. Kvällens fem ravetecken går till "Svartån", som blev något nytt för i år. E och F var överens: "inte så farligt som man kunde tro". Jag blir dessvärre tvungen att ge ett överstruket ravetecken till musiken som inte kändes helt hundra, eller som jag och H skulle ha uttryckt det, cien por cien. Även där var radarparet överens och bytte skiva. Kvällen avslutades med ett maratonlopp genom stora staden då K höll på att missa sin buss. Vi höll tummarna och hon hann med några sekunders marginal.

Idag gifter sig min kusin. Jag har alltid tyckt om bröllop och även kusinen i fråga. Men upptagen som jag är skickar jag två representanter vid namn madre y padre real. Padre i en, enligt honom, på tok för stor kostym med för långa byxben. Madre i en mindre uttänkt utstyrsel. Det är hårt. Jag får önska dessa lycka till med grönskaks-sketchen som säkerligen blir en succé. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att göra er sällskap, käre familj, men schemat är fullspäckat och tiden knapp. Och sen var det där med inbjudan också...Hur som helst kommer kvällen bli otroligt mysig då jag väntar sällskap vid namn Mr.J. Kan det bli så mycket mer passande en kväll som denna? Jag tror knappast det. Vi möts snart, min kära!

För vad är väl en bal på slottet?

Även fast jag kanske inte är ett vidare stort fan av alla hjärtans dag vill jag så här på kvällskvisten bara passa på att dedikera ett inlägg till alla dem som gör mitt liv värt att leva. De jag aldrig skulle byta bort mot någonting annat på denna jord. De som alltid finns där när man behöver dem som bäst. Personer jag är beredd att göra precis vad som helst för.

Jag kommer härmed att använda mig av tre ord som icke bör missbrukas. Detta för att visa hur speciella ni faktiskt är. Jag älskar er. Älskar, älskar, älskar.

Att dagar kan kännas så ovärda. Att saker och ting kan kännas så meningslöst. Att franska revolutionen måste vara så lång.

Ute skiner solen för andra gången den här veckan. Om det är något som i vanliga fall som skulle göra mig glad så är det just detta. Det finns inga ord för hur mycket jag har saknat solsken och behagliga temperaturer under vinterhalvåret som förhoppningsvis snart är över. Men nej. Trots allt detta är jag på ett ganska dåligt humör. Inspirationen finns inte där. Motivationen tycks inte heller existera. Allt är hopplöst och jag vet att det förblir på det viset om jag inte tar och sätter igång med arbetet illa kvickt. Seminariet imorgon är trots allt ganska viktigt och jag tillåter mig inte att misslyckas. Det blir helt enkelt till att knapra lite pluggispiller och plocka fram de sista kraterna som finns kvar innan det stundande lovet. En tid som ser ut att bli hur bra som helst.

Dagen som passerat kan sammanfattas med dessa nyckelord: Skattesänkning, spenatsoppa, stafett, ekologiskt te, rutig skjorta och abstinens.


Mycket mer än så orkar jag faktiskt inte skriva i nuläget. Faktum är att dagen varit ganska ovärd. Som om inte detta vore nog ser morgondagen ut att bli snäppet värre. Och det gör mig så där trött att jag helst skulle vilja somna och inte vakna upp förrän på fredag kl 4. Så just därför stundar en plågsam runda så fort löpartightsen åkt på.

Måndagen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Jag kan se mörkret falla över den tidigare så stjärnklara himlen och dimman lägga sig som ett tjockt täcke över de kala hustaken. Det sista var inte riktigt sant, men funkar för stämningens skull. Nu är veckans värsta dag förbi och saker och ting kan bara gå i en riktning. Framåt och mot det bättre.

Den enda gången då jag kan tillåta mig själv att känna mig fullkomligt normal är efter ett avsnitt av Outsiders på kanal 5. Säga vad man vill om mig, men jag har varken torgskräck eller fobier mot vattenledningar eller gamla tanter. Jag vågar gå ut på gatan utan att bli livrädd för att råka skada en gammal försvarslös tant. Det är till och med så pass att jag kan duscha ensam utan någon som sitter utanför och håller mig sällskap trots alla otäcka vattenledningar som är placerade lite överallt i ett badrum. Som att inte detta vore nog: jag klarar dessutom pressen att hämta tidningen på morgonen i risk för att någon skulle få syn på mig. Detta är dock ingenting jag behöver oroa mig för då madre y padre real vanligtvis brukar ta hand om denna syssla. Jag nöjer mig med att läsa det värdelösa bladet helt befriat från skvaller och nöjesnyheter.

Skämt åsido, jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de individer som lider av dessa problem. Fobi för gamla tanter innebär fobi mot en fjärdedel av jordens befolkning (med risk för en viss överdrift). Att inte klara av vattenledningar och rör av olika slag kan vem som helst räkna ut leder till en del problem i vardagen. Det gäller att skaffa sig en man som är villig att sitta utanför duschen och, precis som både jag skulle ha uttryckt mig och personen i fråga uttryckte sig, hålla en dialog. Och med det här inlägget kommer jag i fortsättningen att klassas som ännu mer outsider, och inte alls "fullkomligt normal" som jag tog mig vatten över huvudet och skrev ovan. Men en gång O2 - alltid O2.

Onsdag är en bra dag. Åtminstone när den är över. Som jag sagt tidigare är det nu tillåtet att börja blicka fram mot helgen som i detta fall ser ut att bli riktigt hajp. Vad sägs om en tripp till stockholm samt föhoppningsvis mer än en mysig kväll med Mr.J? I mina öron låter detta fantastiskt. Det känns lite surt att mamma lyckades pricka in stockholmresan just den dag då denne man fyller år, men precis som jag alltid brukar säga: det är hårt. Jag får försöka kompensera detta genom att slå en signal på den portabla telefonen. Jag slår två om så önskas.

Imorgon blir jag så illa tvungen att ta tag i skolabetet som bör vara genomfört innan måndag. Jag känner mig usel som brytt mig så lite enda tills nu då allting ska vara klart. Men faktum är att det finns viktigare och roligare saker i livet än att banka in tre olika revolutioner i skallen inom loppet av någon vecka. Det är bara att konstatera: jag är inte intresserad av historia och definitivt inte av den amerikanska revolutionens orsaker och händelseförlopp. Jag håller mig till mer värdsliga saker som att glo på diverse amerikanska skitserier (som säkerligen inte existerat utan den amerikanska revolutionen). Där vill jag tro mig se en liten koppling till denna historieuppgift som känns helt åt skogen för tillfället. Jag beskådar hellre Steve och gänget i Beverly hills än Spinning Jennys utveckling i industriella revolutionen. Än har inte sam-programmet lyckats knäcka mig och jag fortsätter att vara ointresserad av det mesta bakom min pluggisfasad som sakta men säkert håller på att falla platt till marken.

Snön fortsätter falla och jag är lika rädd som igår och dagen dessförinnan. Det är ofattbart så mycket snö helvetet har lyckats producera på den senaste tiden. Rätt som det är kommer dörren att snöa igen och jag är fast i mitt lilla näste föralltid. Och skönt är väl det, för jag vägrar att gå ut. Snö kommer förbli min största fiende förutom möjligtvis regn, kyla och kolsyrat vatten.

Vad det gäller gårdagen så finns det både goda och mindre goda saker att berätta. Kvällen började bra med ett möte med Mr.J (Hanna, jag vet att namnet är upptaget, men använder mig av detta tills jag funnit något mer originellt). Det blev precis så där trevligt som det alltid är med denna person. Runt klockan 8 skildes våra vägar åt och jag begav mig mot centrum för att möta upp E och B. Just när jag får syn på dessa plingar min telefon till och vem är i luren om inte F, den stackaren, som råkat glömma sitt leg. Hennes förhoppning var att jag skulle vara hemma så att jag kunnat ta med det åt henne, men det sprack redan innan vi hunnit säga hej. Hur som helst lyckades vi hamna på rätt stadsbuss som tog oss hem till F där vi gjorde oss i ordning enligt deras tradition. Jag är mycket tacksam över att jag fick uppleva denna och jag måste säga att ni är riktiga hejare på att bygga upp stämningen! Detta toppat med melontuggummi kan inte bli annat än lyckat - trodde jag. Chocken kom vid insläppet. "Ni kom försent" var det första vi fick höra. Vadå försent? Fint folk kommer alltid sent, tyckte vi, men tvingades ändå betala 30 kr var för att komma in trots att vi redan hade biljett. Besvikelsen var enorm, men självklart höll vi god min för att inte sabotera stämningen som börjat inta så snart vi närmade oss dansgolvet. Det första jag möts av den högt uppsatte K-H och kunde inte längre undgå att påpeka vad jag tyckte. "-Du är så dålig!" 

Dansgolvet var riktigt lamt och musiken riktigt dålig. Allt detta i en riktigt dålig kombination. Trots allt blev inte kvällen helt misslyckad med tanke på det fina sällskapet. Precis som jag sagt tidigare: I rätt sällskap blir allting bra. Denna kväll var inget undantag och jag entrade sketbussen med en god min även denna kväll. Detta efter ett kort men ack så trevligt möte med Mr.J och kompanjon som hade vägarna förbi. Nu stundar ett möte med L, något jag ser fram emot bortsett från att det känns hårt att ta sig ut i detta yrväder. Tur är väl att hon bor ganska nära och tar jag på mig den fulaste jackan med luva kanske jag slipper mössa och paraply. Smart drag.

En lugn morgon och förmiddag börjar sakta med säkert övergå till något som brukar kallas eftermiddag. Den tid på dagen då alla är mätta och belåtna och det är meningen att man ska börja blicka framåt mot den stundande kvällen. Lördagskvällar är till för att utnyttjas, vilket jag också tänker göra på bästa sätt. Kvällen kommer att spenderas på Club XL tillsammans med tjejerna. Den inleds hemma hos F där vi tillsammans bygger upp stämningen. Därefter slinker vi in lite senare för att förhoppningsvis undvika långa köer. Det kommer bli riktigt kul!

Jag har bara en sak att säga om gårdagen: den kunde inte ha blivit bättre. Du är allt.

Det snöar ute. Jag hatar snö. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag säger det igen: snö är det värsta som finns. Enligt F har jag klagat i 13 år, men detta ser jag som en överdrift eftersom jag har svårt att tro att jag klagade redan som treåring. Jag kan däremot erkänna 7 år av snöhatande och dålig inställning inför detta nedfall från helvetet.  Mitt hat består och jag blir livrädd när jag spanar ut från mitt fönster och vet med mig att jag snart är på väg att entra denna värld bestående av kyla, blöta skor och förstört hår.

Nu bär det iväg till stora staden för ett trevligt möte med en likaså trevlig person. Det kommer att bli jättemysigt och jag längtar redan! Du är den enda jag är beredd att trotsa detta oväder för, ska du veta. Innan jag lämnar landet och min kära blogg vill jag passa på att tacka lag Muskuelknuttarna för en otroligt rolig kväll och den härliga inställningen som ni alla visade. Vi var helt klart tuffast och att vi åkte ut handlade bara om otur. TACK TJEJER!

Needless to say
I guess you know I hate you
You're so full of sin
Even the devil rates you
I hope you choke
On your Bacardi and Coke

Fast jag tror inte att du läser mig blogg.