U

min sanna glädje är att se andra
vända dig ryggen
spotta och svära
tvinga dig ner mot den blöta asfalten
låta dig ligga kvar och blöda
se dig dö ensam
ruttna med naturen

min enda tröst är att höra dig säga
att du också behöver något du aldrig
kommer få
att det försvunnit en del
som kommer fattas dig
för evigt

jag ska minnas dig,
som den du var
då ditt ansikte speglades mot vattnet
jag ska minnas dig,
som drömmaren som sommaren och som
ordens all betydelse
jag ska minnas dig,
som nätter av saknad
jag aldrig vågat berättat om

jag ska minnas dig,
som skymning och
ligga vaken tills det ljusnat
betvivla att jag någonsin kommer
att bli densamma igen

ta bussen till city och hoppas att
du inte kliver på
blunda vid den hållplats vi
en gång möttes
jag ska forma hjärtan med mina händer och
ge dem till någon annan
som aldrig kommer förtjäna dem lika väl som du
spela sånger med trasiga fingrar
på pianot du kallat ostämt och
leta upp filmer vi sett tillsammans
stirra på fodralen utan att
våga sätta på dem

för sedan du slog hål på allt vad fantasi innebär
kan jag inte längre särskilja den
med det verkliga

jag ska minnas dig,
som början på en livslång vandring och
som en sedel utan bestämd valör
jag ska måla upp en bild av en framtid
utan dina ögon dina armar och din djupa kropp
jag ska minnas dig,
som hjärtats undergång som stegen mot
ingenstans och
som den som aldrig drack mer än halva kaffet

jag ska bevara dig,
som sommarkort
semesterdrömmar och kung av sand

jag ska minnas i ord
jag ska minnas i färg
och låtsas att jag aldrig kommer
att bli lycklig igen