han.
inte förrän dörren slagits igen
och ljuset av den vakna staden bländar
förstod jag att jag hade kunnat ligga kvar
lukta i hans nacke en extra gång och stryka fingarna genom hans hår
låtsas att han var min
men dörren har gått i lås och precis som ingenting
vandrar jag gatan fram
varm av längtan men stel av rädslan
över att kanske aldrig få se honom igen
Kommentarer
Trackback
